pumpkine

Jag har alltid lyckats uttrycka mig bättre i skrift än i tal. Ärligt talat så kan jag vara den sämsta förklararen, debattören eller roliga historieberättaren i muntlig form - någonsin. Jag är dålig på att snacka helt enkelt. Men det tar jag igen genom att skriva, sätta behov och känslor på papper eller trycka tangenter till fina formuleringar. På mitt förra jobb hade jag turen att få löneförhandla via mejl, det blev godkänt och jag var glad. Jag misstänker att om jag skulle köra ett lönesamtal öga mot öga hade jag fortfarande suttit där, med ett slavkontrakt resten av mitt liv. På den nivån är det.

När jag gick i mellanstadiet var jag kär i en kille i åttan som såklart inte hade en aning om att jag existerade. Och kär är kanske en överdrift, jag tror aldrig jag önskade att vi skulle bli ihop eller så. Jag var mest bara intresserad? Så jag skrev ett brev. Till honom.
Jag satt på toalettgolvet, lutad mot badkaret, bet på änden av blyertspennan och stavade stora ord. Eller, det vet jag heller inte om jag gjorde men det blev i alla fall ett brev som jag fick ångest av när jag hörde det dunsa mot postlådans botten. Tänkte att jag skulle vänta tills brevbäraren kom för att tömma och be om det tillbaka. Provade att sticka ner handen men räckte såklart inte. Jag svalde och gick hem istället.
Med lika tunga steg gick jag till skolan dagen efter fast då hade ju inget hunnit hända. Några dagar senare kände jag blickar på busshållplatsen. Väl hemma skrek min bror på mig (det var han som fick ta "smällen") att jag var dum i huvet och jag skämdes lite. Patricio som killen hette, hade haft brevet med sig och läst det högt i högstadiekorridoren. Jag skämdes några dagar till men snart blev det som vanligt någon annans tur att vara pinsam.
Idag skäms jag inte ett dugg. Jag är ganska säker på att Patricio tyckte att det var kul att få ett fint brev där någon skrev uppskattande ord om honom? Särskilt när man är femton och även om författaren bara var elva?

I vår postlåda fanns under min barndom en plastflik som man skulle sätta på kanten då man ville att brevbäraren skulle komma in för ärenden i huset.
Därpå stod det: Skriv en rad, gör någon glad - ett brev betyder så mycket.
Word!

Jag ringer till Flin och frågar om hon kommer i helgen. Innan hon hinner svarar undrar jag: "Vad gör du förresten?"  för jag hör sus i bakgrunden. Hon berättar att hon är ute i skogen med hojjen. Flin har nyligen köpt en fyrhjuling och sådär klockan halv ett en onsdag i september, så tävlar hon mot pensionerade grannen om vem som kan köra snabbast. Hans hoj är tydligen lite fräsigare än Flins så därför får han ha pappa på pakethållaren för att jämna ut det hela.  

Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen undrar om jag prioriterar rätt här i livet?
Jobba jobba och tjäna pengar eller tävla mot grannen i att köra snabbast, på en liten skogsväg med vinden i håret?
Egentligen är väl inte valet så svårt? egentligen...

Gårdagens moment: Magnus "weeping" Carlsson + Markus Krunegård i en finfin tolkning av Smiths "There's a light that never goes out" på Liseberg.