pumpkine

Idag gillar jag det här:

Jag försöker intala mig att det är en bra investering och också rätt fint att komma hem hel, men är inte tretusen och lite till ganska mycket för däck till bilen?
Jag nästan gråter då jag tänker på allt kul jag kunde gjort för de pengarna.
Å andra sidan är det rätt festligt med en levande fästman som faktiskt kör det där hala skrället var dag, med fara för sitt liv. Och jag vill ju komma till Småland i helgen så det är väl bara att punga upp surt förvärvade stålars.

Ringde förretsen Börjes Verkstad som är tilltänkt att sätta på däcken ifråga.
Jag frågade vänligt om det var mycket nu och mannen snäste åt mig på göteborgska (så gott det går med den dialekten):
"Pfttt, första snön har ju inte kommit än, det är ingen fara."
"Okej'rå förlåt" sa jag och i nästa ögonblick visade morgonnyheterna ett inslag om bråda dagar i sätta-på-däck-industrin och Metro varnade om halka i helgen. Då undrar jag genast varför Börjes Verkstad inte har mycket att göra, kanske finns det en anledning till att folk inte väljer Börje som däck-påsättare?
Den som lever få se.

För att ha åsamkat mig själv en eventuell hjärnskakning igår, när jag uppe på en stol skruvade i en lampa och hastigt vände mig om för att finna att där minsann var hallenväggen - sedan kvittrade sådär en fyra tecknade fåglar runt mitt huvud, svordomen ekade ända till avenyn och vimmelkantig trampade jag ner för att falla i fosterställning på plastmattan. D ställde den dummaste men också vanligaste frågan efter smällen: "Gjorde det ont?" och jag skrek "Va fan tror du?" 
Han torkade hjärnsubstans ur örat och bjöd sedan på grekisk restaurang. Så uppträder en riktig kille.
Tillbaka till starten då, för att ha åsamkat mig själv en eventuell hjärnskakning har jag varit otrolig effektiv och härligt händig idag. Jag har städat, tvättat, putsat tre av fyra fönster, bytt tändstift på bilen, tillbringat två timmar på Ikea (lönehelg!), köpt en matta och nya täcken, bäddat rent, hämtat kebab, ätit kebab och druckit två glas vin. Än så länge. Sett en film och fyra Seinfeldtavsnitt, virkat en halv flodhäst och kramat katter. Och då var jag ändå inte uppe förräns tio imorse. Nästan så att man hoppas att hjärnskadan är bestående?

Min bror har förresten höstlov, eller... han har en veckas ledigt från jobbet som ska spenderas hemma i Småland. Jag är lite mintgrön av avund när jag tänker på att de sitter hemma i Brorsmåla och tittar på pappas halva finger runt köksbordet. Men nästa helg är jag också där och kikar under gipset. Jo'rå så att.

Jag ha precis impregnerat mitt skrivbord med kaffe.  
Hade det inte varit fredag idag och helg imorgon hade definitivt hela dagen ansetts som förstörd. För exakt så känslig är jag nu för tiden och skyller såklart allt på höst, för det är årstiden då man tillåts vara smådeppig och ha klena nerver - utan att någon kan klandra en.
Idag behöll jag dock lugnet och gladdes åt att jag missade laptopen och bara prickade en liten skvätt på högra hörluren. Det är de små sakerna som gör det? 

Förra veckan var jag på affärslunch, en konsultkollega förklarade med skratt i halsen att en av hans vänner på landet måste elda för att få varmvatten. Jag fattade inte det roliga och är det något jag hatar mer än trångsynta, fördomsfulla och citychicka 35-års män i kostym så är det vedklyvar. För igår försvann en liten del av pappas pekfinger i mackapären som han hela sommaren sagt till Flin att vara ytterst försiktig med. Och så nu, när han själv skulle premiärklyva petar han fel och delar på sitt finger. Det kunde såklart varit mycket värre och än otäckare, men det svider ändå lite i min själ för jag vet att alla hans ytterligare komplikationer gör det hela lite mer besvärligare, än bara avsaknaden av en pekfingerspets.

I alla fall. Det blir bra. Och om en och en halv vecka är jag där...

Sista arbetstimmen borde mitt samvete skriva "1 h chokladätande" i tidrapporten.
Jag har med jämna mellanrum smygit upp till receptionen och snott åt mig sju små Plopp som jag sedan smaskat på bakom min datorskärm. Men mitt samvete är klent och istället blir det Finland som får bekosta mitt frosseri.
Jag har dessutom bjudits på både frukost och lunch idag och nu är det visst helg. 
Hallelujah - jag är glad igen.  

Jag tittar på tv4-nyheterna där de intervjuar statsministern. För så säger hon hela tiden, den nervösa tjejen som antagligen alldeles innan sändning fått veta att Reinfeldt kommer live i studion. För visst behöver man inte tilltala honom likt kungen, med titel som epitet? Det kändes krystat och tillgjort och han utnyttjade situationen och gled mellan frågorna, på bananskal och räkmackor. Den här krisen alltså, otäckt och jag tackar min lyckliga stjärna att vårt drömhus inte behagade uppenbara sig under det gågna halvåret. Att vi fortfarande hyr och inte har mer än varandra och två katter att ta hänsyn till. 

För övrigt har jag numera en legitim anledning till att öppet hata Island. Landet alltså. Storebror avskyr typ hela sydeuropa (rätta mig om jag har fel?) för att inte tala om USA och medföljande mentalitet. Jag, jag riktar all min ilska mot den äckliga lilla ön och vill egentligen den inget ont, bara att den ska sluta störa mig. VIFTUR my ass (det är fläkt på isländska...)