Att stå och förstå
Jag sitter ensam i lägenheten, D är på en ö & fiskar med sin bror.
Jag orkar inte med mer släktingar. Jag vill umgås lite med mig själv. Jag vill skriva blogg.
Okej, kanske dags för Smålandsdravel?
Att spendera en veckas semester hemma var en toppenidé. Att vila ut och ta nya tag.
För så mycket mer kan man inte hitta på där vägen slutar. Tiden går snabbt och man planerar att göra ingenting som snart blir massor av kryss att bocka av. Det är ju inte så ofta jag hittar hem numera. Och jag är inte samma människa som bara för en månad sen. Hela tiden blir man en annan, utan att riktigt märka det själv.
Det jag ogillar mest med mig själv är att jag aldrig fattar. Jag förstår inte förräns det är litelite försent. Och då får jag alltid säga förlåt. Förlåt, men jag visste inte.
Fast när jag tänker efter förstod jag visst, jag tänkte bara inte på det sättet. Jag tänkte på mitt sätt men det är tydligen ingen ursäkt. Och kanske sa jag saker utan att tänka efter. Och gjorde saker. Det var inte meningen att trampa på någons tå.
Jag försökte bara stå och sedan förstå. Förlåt.