En känsla man har
Smedjebacken 6. Visst lät det som en trevlig adress att bo på?
Det var där vi var och kikade igår, ihop med ungefär 20 andra par.
Och då menar jag verkligen par; nykära, hållahanden, viska-i-örat och som tar IKEA Bäckebol på vägen hem för att fundera ut vilka gardiner som skulle matcha mattan i "fin"-rummet. Jag & D kände oss som pensionärer, som med nyktra ögon tittade på oljepannan och takhöjd.
Visst, huset var mycket trevligt och jag skulle nog ha kunnat leva där. Tomten var schysst med rejäla höjdskillnader och bergliknande stenar, buskar och en grön gräsmatta. Jag kunde se mig själv stapla runt i tidig morgon med gummistövlar och plocka jordgubbar till frukosten. Fönstret till köket står öppet och en sån där spetsgardin fladdrar rofyllt.
Nä, nu lät det nästan som om jag hade dött där ett tag?
I alla fall, drömmen fortsätter: huset från -33 hade en riktigt murad stenkällare som luktade sådär unket fast inte illa då, utan mest källare. Väggarna var tjocka och vitkalkade, och man kunde komma ner dit inifrån huset. Där fanns plats att gömma potatis och kyla folköl, kanske till och med göra flädersaft?
Taket var sådär snett att det blev trånga garderober vid varje långsida på övervåningen. Där risken att slå i huvudet är enorm och att svordomar med stor säkerhet kommer ur munnen var gång där ska hämtas något, men ändå så charmiga att man vill dö ett slag.
Så, det låter ju fantastiskt eller hur? När blir det inflyttningsfest då?
Nä, vi ska inte ha det huset.
Allt det där underbara är egentligen bara mina minnesbilder från mormor & morfars hus, det var nästan en exakt kopia av Björkåsen fast gyllene gult istället för fantastiskt falurött.
Tomten, källaren och garderoberna. Lukten och känslan.
Lyckligt men också lite sorgset så här i efterhand.
Men inget för oss att bo i. Men tack Alemäklaren för påminnelsen!!
Det var där vi var och kikade igår, ihop med ungefär 20 andra par.
Och då menar jag verkligen par; nykära, hållahanden, viska-i-örat och som tar IKEA Bäckebol på vägen hem för att fundera ut vilka gardiner som skulle matcha mattan i "fin"-rummet. Jag & D kände oss som pensionärer, som med nyktra ögon tittade på oljepannan och takhöjd.
Visst, huset var mycket trevligt och jag skulle nog ha kunnat leva där. Tomten var schysst med rejäla höjdskillnader och bergliknande stenar, buskar och en grön gräsmatta. Jag kunde se mig själv stapla runt i tidig morgon med gummistövlar och plocka jordgubbar till frukosten. Fönstret till köket står öppet och en sån där spetsgardin fladdrar rofyllt.
Nä, nu lät det nästan som om jag hade dött där ett tag?
I alla fall, drömmen fortsätter: huset från -33 hade en riktigt murad stenkällare som luktade sådär unket fast inte illa då, utan mest källare. Väggarna var tjocka och vitkalkade, och man kunde komma ner dit inifrån huset. Där fanns plats att gömma potatis och kyla folköl, kanske till och med göra flädersaft?
Taket var sådär snett att det blev trånga garderober vid varje långsida på övervåningen. Där risken att slå i huvudet är enorm och att svordomar med stor säkerhet kommer ur munnen var gång där ska hämtas något, men ändå så charmiga att man vill dö ett slag.
Så, det låter ju fantastiskt eller hur? När blir det inflyttningsfest då?
Nä, vi ska inte ha det huset.
Allt det där underbara är egentligen bara mina minnesbilder från mormor & morfars hus, det var nästan en exakt kopia av Björkåsen fast gyllene gult istället för fantastiskt falurött.
Tomten, källaren och garderoberna. Lukten och känslan.
Lyckligt men också lite sorgset så här i efterhand.
Men inget för oss att bo i. Men tack Alemäklaren för påminnelsen!!
Kommentarer:
Trackback