Nu är nu...
Jag kommer ihåg min första dag på ålderdomshemmet hemma i Småland, Jag skulle hjälpa en dam med hennes morgonbestyr för första gången och såg hur de andra i personalen fnissade lite i smyg och förstod snart varför. Oj va hon inte ville stiga upp ur sängen eller snarare oj vad hon inte ville göra något alls. Och oj vad hon skrek. "Jävla kärring" var bland det första jag fick höra när vi slet i varsin ända av hennes täcke. Och sen när jag väl skulle ge henne medicinen sa hon: "De kan du stoppa upp i röven!"
"Eeh, nä. Det är inte sån medicin..." svarade jag och såg en liten glimt i hennes ögon. Sen var vi bästisar hela sommaren (förutom när hon skulle duscha, det är dock en annan historia).
Men det var då och nu är nu. Snart ska jag på möte och få min dom gällande de första texterna jag skapat.
Rädd? Kanske lite,
haha, tummarna hålls!