...
Förresten, jag är ap-trött på romantiska komedier som alltid slutar med att kvinnor dissar män som gjort bort sig men nu ber om förlåtelse med blommor och världens uppståndelse. Männen får släpa sig ut genom dörren och traska gatan ner med buketten slokandes bakom sig medans kvinnorna står kvar, hårt blundade tills en stor svart kvinna ropar: Men gå efter honom då, annars gör jag det. Och kvinnorna stapplar ut genom dörren med småsmå steg eftersom de alltid har sådana där "pencilskirts" och först ser de inte männen för alla "vanliga" människor som är i vägen och kvinnorna tror att nu är det kört, nu får vi leva ensamma i all evighet, när det plötsligt blänker till lite längre bort och folk liksom flyttar på sig och kvinnorna ser männen där borta. Och så ropar de, trippar snabbare och viftar med armarna, springer in i någon chick stadsmänniska som spiller sitt ta-med-kaffe över kappan, ber om ursäkt och springer vidare. Det är nu männen liksom känner på sig att något är på gång, stannar upp och vänder sig om. Tar emot kvinnorna med öppna armar, snurrar ett varv och så kysser de varandra. Sen kommer regnet. Och sen är det slut.
Tänk er Hugh Grant. Och Julia Roberts, Sandra Bullock eller annan brunett. Fattar ni vad jag menar?