Alice och vem?
Såg nästan nyss dokumentären om/med Alice Timander. Jag har hört en del om den innan och såg med förväntan fram mot klockan åtta noll noll. Mycket kan hända under en timme och tjugo minuter.
Det började med att Alice klämde lite på min "tycka-mycket-om-gamla-och-kloka-människor"-nerv. Hon var sympatisk, eftertänksam och vältalig. I leopardmönster filosoferade hon om kärlek, till män och till uppskattning. Om bekräftlese och iskuber i ögonen.
Kvinnan bakom kameran kom snart jämsides Alice i berättelsen, och bilder när hon virvlar runt bland äppelträd samt skakiga klipp från barndomens handkamera vävdes in i historien. Det visade sig att filmkvinnan var gravid och att fadern var ute ur bilden, bokstavligt talat?
Jag gillade Alice fram tills att hennes äldsta dotter tog till orda. Hon var lik sin mor, till utseendet och sättet att tala. Hon hade också utbildat sig till tandläkare och varit nära att gifta sig fyra gånger. Men nu levde hon ensam, utan man och barn.
Alice tyckte att det var intressant att filmkvinnan ville tala med hennes barn om deras syn på henne och däremd också uppväxten hon gett dem. Intressant, kanske ända gången hon använda samma ord i närliggande meningar.
Hur som helst, för att komma till saken. Den amerikanska dottern far till Sverige för att fira sin moders 90-års dag. Innan kalaset sitter de i varsin soffa och mor/dotter-diskussionen om huruvida rätt prioriteringar gjordes i historien förs på tal. Dottern är diplomatisk men samtidigt tydlig i sin ståndpunkt. Allt handlar om prioriteringar. Och hon var inte Alices...
När bilen med sidenband körs mot festplatsen hoppar hon av bakom gathörnet. Alice åker ensam mot röda mattan och kamerablixtar. När hon Drottning-Silvia-vinkar vid ingången ser man dottern i bakgrunden, där hon verkar känna sig obekvämt bekväm.
De sista minutrarna talas det igen om kärlek. Alice förklarar att hon antagligen är okapabel till att känna den känslan - för män, lägger hon sedan till. Barn nämns inte mer.
Jo, jag gillar fortfarande Alice. Hon är klok någonstans, men jag trodde att hon såg och kände liiite längre. Eller så har hon utsatts för för mycket stroboskop. Eller så är det alldeles för lätt att titta på utifrån - som jag?
Och filmkvinnan då? Jo då, hade hon inte läst sina mellantexter med så tillkonstlad röst hade hon fått full pott.
Det började med att Alice klämde lite på min "tycka-mycket-om-gamla-och-kloka-människor"-nerv. Hon var sympatisk, eftertänksam och vältalig. I leopardmönster filosoferade hon om kärlek, till män och till uppskattning. Om bekräftlese och iskuber i ögonen.
Kvinnan bakom kameran kom snart jämsides Alice i berättelsen, och bilder när hon virvlar runt bland äppelträd samt skakiga klipp från barndomens handkamera vävdes in i historien. Det visade sig att filmkvinnan var gravid och att fadern var ute ur bilden, bokstavligt talat?
Jag gillade Alice fram tills att hennes äldsta dotter tog till orda. Hon var lik sin mor, till utseendet och sättet att tala. Hon hade också utbildat sig till tandläkare och varit nära att gifta sig fyra gånger. Men nu levde hon ensam, utan man och barn.
Alice tyckte att det var intressant att filmkvinnan ville tala med hennes barn om deras syn på henne och däremd också uppväxten hon gett dem. Intressant, kanske ända gången hon använda samma ord i närliggande meningar.
Hur som helst, för att komma till saken. Den amerikanska dottern far till Sverige för att fira sin moders 90-års dag. Innan kalaset sitter de i varsin soffa och mor/dotter-diskussionen om huruvida rätt prioriteringar gjordes i historien förs på tal. Dottern är diplomatisk men samtidigt tydlig i sin ståndpunkt. Allt handlar om prioriteringar. Och hon var inte Alices...
När bilen med sidenband körs mot festplatsen hoppar hon av bakom gathörnet. Alice åker ensam mot röda mattan och kamerablixtar. När hon Drottning-Silvia-vinkar vid ingången ser man dottern i bakgrunden, där hon verkar känna sig obekvämt bekväm.
De sista minutrarna talas det igen om kärlek. Alice förklarar att hon antagligen är okapabel till att känna den känslan - för män, lägger hon sedan till. Barn nämns inte mer.
Jo, jag gillar fortfarande Alice. Hon är klok någonstans, men jag trodde att hon såg och kände liiite längre. Eller så har hon utsatts för för mycket stroboskop. Eller så är det alldeles för lätt att titta på utifrån - som jag?
Och filmkvinnan då? Jo då, hade hon inte läst sina mellantexter med så tillkonstlad röst hade hon fått full pott.
Kommentarer:
Trackback