...huvudsaken var att där fanns gott kaffe att dricka!
Internet är fantastiskt. Jag lyssnar på min farmors syster, tipset fick jag från papps som numera har bredband hemma och säger att det är ju ganska så bra ändå.
Hans moster blev nära 102 år. När hon var 99 flög hon sista gången till Sverige för att hälsa på oss. När de kom fram berättade de att flygpersonalen stirrat på hennes siffror i passet och fått tänka en extra gång. Det var tydligen inte så vanligt att folk nära hundra kom med flygplan.
En späd dam med vitt hår och lite krökt rygg. Jag minns att hon tittade på vår gamla bakelittelefon med snurrsifferskiva och ropade högt (för hon hörde ganska dåligt):
Vad är det här för konstig klocka?
Hon kunde klappa mig och bror på huvudet, fråga: "Vad är det här för fina barn? Jasså är det Kjells..." sedan vända sig om, vända tillbaka, klappa på huvudet och fråga samma sak igen.
Men mest minns jag henne i en gungstol på Iniö, lösandes korsord medan solen strilade in på henne genom spetsgardiner.
Folk säger att vi är lika - jag & Hilma. I dagar som dessa känns det tryggt. Jag känner mig dålig men blir lite piggare av att tänka på att tanten i alla fall blev 101 år. Och hoppas att vi har mer gemensamt än en lång gänglig kropp och smaken för gott kaffe.
Vår skärgård är fylld av minnen och historier. Berättelser om svunna tider som är svåra att föreställa sig i dag. Hilma Eklund berättar om hur det var att vara ung på Iniö under 1900-talets början.
Det var inte lätt att vara fiskare i den finländska skärgården. Speciellt inte om man är elva och gärna skulle sova lite längre på morgonen. Hilma berättar om hur hon redan som barn steg upp fem på morgonen för att hjälpa familjen dra upp skötarna.
Fisket var vad de levde av under sommaren och ännu som 92-åring kommer Hilma ihåg glädjen av att se näten fulla av fisk. Hon berättar också om marknaderna i Åbo där fångsterna sedan såldes. Men det viktigaste för Hilma var ändå inte utflykten till staden, utan huvudsaken var att där fanns gott kaffe att dricka.