pumpkine

Helst av allt vill jag inte tänka på den. Bara förtränga, blunda hårt och låtsas som om den inte finns. I morgon är det nämligen dags för årtiondets kalas hemma i Småland. Jag är bjuden men kan inte komma för jag har åtagit mig andra åtaganden. Som jag inte kan banga på för då framstår jag som världens mest otacksamma, egoistiska och oförskämda fästmö. Den här sista biten har jag själv hittat på men vet att den inte är HELT osann. För så gör man inte, prioriterar en galen spritfest i Småland mot ett 70-års kalas (också i Småland men kom ihåg att SMÅland inte alls är litet utan snarare jättestort och långt). Födelsedagsfesten tackade jag gladeligen ja till med stor entusiasm för över en månad sen.
Sen fick jag veta att tre vänner ska fira sina tre trettioårsdagar tillsammans på lördag kväll. Nära 100 personer är bjudna (ungefär hela samhället alltså) och chansen att hela min uppväxt trängs i ett hantverksgille på hantverksgatan imorgon runt åttasnåret är överhängande.
Och så börjar jag tänka i vuxentermer, att det här kanske är sista gången jag eventuellt får träffa gänget innan ungdomen tar slut. Innan lån och ränta, barn och avsaknad av barnvakter tar över. Och värst av allt - innan folk tröttnar på att dricka sprit + cola ihop och umgås som normal landsbygdsbefolkning.
För morgonens party har stor potential till att bli en riktigt brakfest. En sådan man pratar om långt efter, något man jämför andra kalas med.
Typ "haha, det där var inget mot 90-års festen 2007!"
Och jag får inte vara med. Det svider ändå in i själen och det enda jag tröstar mig med är att Svenne inte heller kommer vara där. Å andra sidan är han i Sydamerika. Jag kommer att vara i Lidhult. Men det tänker vi inte på...