pumpkine

Lyssnade lite på Long Last Penpal. Fin gammal låt det där.
Och det får mig ju genast att tänka på ungdomens dagar, när man hade brevvänner som det skrevs riktiga pappersbrev till. Vi snackar stenålder alltså, i alla fall känns det så (nästan lite bläck & fjäderpenna).
Den enda som numera kan förvänta sig handskrivna lappar är Viking.
Och just nu ligger bollen hos honom...

Hur som helst, jag hade ett gäng penpals:
Någon som skolan tvingade på mig, i Amerikat om jag minns rätt.
Och en kille i Ghana? Vi skulle öva franska... men när en klasskompis snabbt fick ett ganska snuskigt svar tillbaka bröts de kontakterna. 
Nån avlägsen skrylling som en sommar var på besök i Brorsmåla med husvagn.
En tjej som en gång i tiden skött en häst som tydligen var släkt med min dåvarande häst.

Ett axplock bara och jag minns hur spännande det var att komma hem från skolan,
slänga ryggan i ett hörn och kasta sig över köksbordet där dagens post samlades.
Skulle där ligga ett litet kuvert, adresserat till mig med spretig handstil?
Förväntningar var alltid höga men innehållet var ofta det samma:
"Skolan går bra, jag hatar matte och i helgen är det basketmatch".
Så småningom dog intresset  & samtalsämnena ut. Och min häst också förresten.

Men i dagar som dessa kan jag sakna denna positiva post. Ett litet grönt kuvert med fina figurer på, mitt bland avier och vita fönsterkuvert. Något som inte kräver pengar av mig utan bara vill säga Hej, jag mår fint, hur mår du?