pumpkine

Visst var det ganska länge sedan något var fruktansvärt pinsamt? Så där hemskt att man skämde ögonen ur sig och ville försvinna från jordens yta - omedelbart. Och sedan inte komma tillbaka förräns en tidsmaskin uppfunnits och med den kunde man ta sig tillbaka till punkten där det hemska började och därmed också ändra historien. Till sin egen fördel förstås.

Jo, det var länge sen. Och när man tänker efter var de där tillfällena kanske inte så fruktansvärda egentligen? Man gjorde ett ganska bra jobb genom att förstora dem i sitt egna huvud och trodde på så sätt att hela världen kretsade kring mig och då.

Jag tar ett exempel:

Jag gick i sjuan. Det anordnades diskotek för tusentals av traktens ungdomar i ett stort danspalats någon mil hemifrån. Alkoholfritt såklart och vi slussades dit med buss.
Långt i förväg köptes biljetter på fritidsgården och som bevis för kvällen fick men en röd lapp med nummer på. Lite likt en lott? Hur som helst, klädval och åt vilket håll snedluggen skulle sprayas diskuterades flera veckor i förväg och förväntningarna var skithöga. 
Jodå, kvällen började fint, vi dansade i ring, drack läsk och satt och spanade i soffhörn. Viskade och fnissade tills vi blev avbrutna av diskjockeyn. Musiken stannade och det var dags för vinnarna? What... Folk ropades upp på scenen med namn, skola och klass.
Plötsligt hör jag mitt namn. Jag & tjejerna stirrar på varandra. De fnissar lite och puttar på mig. Jag blir stel av skräck. Känner paniken komma och först klamrar jag mig fast i den sunkiga soffan och tänker aldrig mera lämna den. Aldrig ta mig fram till scenen och strålkastarna och allas ögon. Folk från vår skola har sett mig i hörnet och kommer fram och frågar om det var mig de ropade upp. "Nej" skriker jag och rusar iväg. Mitt i flykten möter jag Bertil, vår fritidsledare i trappan. Han ser glad ut och säger "Där är du ju, du ska upp på scen ju!" Jag svarar "Eh, ja just det!" och följer efter honom med tunga steg, han banar sig väg genom folket och stannar vid de stora högtalarna vid scenen.

Vid det här laget har ju de andra fyra modiga vinnarna redan stått på plats ett bra tag, fått sina pris och ser ganska nöjda ut. Bertil lyfter upp mig på kanten och jag knuffas in i bländande strålkastare. Jag knackar diskjockeyn på axeln. Han stannar upp, vänder sig och ser på mig. Det blir så tyst att jag kan höra hundratals kids tuggummituggande. Jag säger mitt namn och DJ-killen är såklart en assnygg 19-åring.

Han säger "Hej, du är sen. Jag har redan delat ut ditt pris. Vad ska vi göra då"

De andra vinnarna står med varsin extra lp-singel, de som skulle ha varit mina och hånler lite. Någon i publiken ropar "Ge henne en kondom".
Jag vill dö. Eller i alla fall försvinna därifrån och mest av allt åka hem.

"Ja vet, du får min mössa så länge" säger snygga DJ-killen. Han har på sig en ful röd toppluva med någon lokal fotbollsklubbs logga på. "Här, ta den" och så trycker han ner den över mitt huvud. Det knastrar lite i den supersprayade snedluggen. Jag suckar uppgivet och tänker att jag får emigrera imorgon. Flytta till ett annat land helt enkelt.

"Och så en stor applåd till alla!" avslutar DJ-killen. De andra fyra viftar med sina Mauro Scocco-singlar, jag står stilla med en röd luva på mig. Färgen matchar mitt ansikte och jag kravlar ner från scenen där en kvinna sticker åt mig fem andra lp-singlar. Hon ler lite när jag sliter av mig mössan, viskar tack och svansar tillbaka till soffhörnet. Tjejerna kramas och tittar på mina skivor. Några andra från skolan kommer fram och provar mössan. De verkar ändå tycka att det var häftigt. Jag tänker att det här var det absolut värsta som hänt mig - so far. Och jag har fortfarande mycket svårt för Scocco.