pumpkine

Har ni sett det där Vänner-avsnittet där Ross köper ny soffa men inte får in den i lägenheten? Inte ens får upp den i trappan, så det slutar med att han i galenskap sågar sönder den och sedan försöker returnera skiten. 
Håll den tanken. Och tänk er frustrationen igår när jag & D först kommer till uthämtningsstället av våra nya fina soffor.
För det första: de är inte alls välpaketerade och nedmonterade i lådor som de sa i butiken. De är fullt färdiga och därmed enorma.
För det andra: vi har ingen dragkrok på bilen och vägrar att gynna affären med deras ockerpriser på hemkörning.
Slutsats: vi kör med sofforna på takräcket i två omgånger. Snorkig personal informerar oss att: Vi stänger 18:00, bara så att ni vet.

Upp med största soffan på taket då, jag tar i tills jag bli blå och håller på att ramla in i parkerade bilen bredvid, då kommer den manliga ägaren till undsättning och hjälper till att lyfta upp den. Vi surrar fast och susar hem med första lasten. Släpa, släpa, lyfta. lyfta, ajaj och dra lite. Till slut är vi framme vid ytterdörren och det är ungefär nu ni kan återuppta tanken på Ross och hans soffa.
Såklart får vi inte in skiten. Vrider och vänder, lyfter högt upp och drar ut för att börja om. Klockan tickar närmare halv sex och vi har ju en skitsoffa kvar som ska hämtas på lagret. Jag gör verkligen allt för att hålla humöret uppe och frågar D sakta: Hur ska vi lösa det här? Jag ser hur han ryser till och kliar sig i håret. Hur han anstränger sig för att behålla lugnet och inte få mig att tappa motivationen. Då får jag snilleblixten att vi kanske kan skruva sönder den i bitar? Så fram med grejer och skruvaskruva. Av med benen, av med sidorna och halva ryggstödet åkte väck innan vi kastade in delarna i hallen, låste och rivstartade mellan spårvagnarna tillbaka till lagret. Tio i sex var vi där, och processen upprepades. Förutom den delen där vi fick hjälp med åbäket upp på biltaket.
Släpasläpa, skruvaskruva och dradra.
Tillslut var alla delar innanför våra väggar och att montera tillbaka allt var inte så illa som väntat. Klockan åtta hade vi till och med ätit kycklingsallad och D kunde titta på Vetenskapens Värld och jag låg med katt på magen och läste Gentlemen. De enda tecknen på en av mina värsta eftermiddagar på länge, var värken i armar efter bärandet. Jag orkade knappt vända blad i boken eller lyfta kaffekoppen. Men jävligt nöjd var jag.
Nästan så att jag ville sova på soffan under natten, men bara nästan...