Hur var det nu?
Angående tidigare inlägg.
Ibland är det bättre att skratta tyst - men då - då skrattar jag högt såklart.
Övertygade och sedan släpade med en kollega till kycklingskebabstället vid lunchen.
Det var vi värda påstod jag. Jag beställde lite för vant mitt flottiga käk.
Sen var det kollegans tur, han sa: Jag tar samma...
Neeeej.... (så där långt och utdraget som i slowmotionfilm) du kan ju inte ta samma!!
Likadan, men inte samma...
Sen kom det där skrattat som borde vara tyst men såklart var högt. Jag är ju bara för rolig. Kollegan och kebabmannen växlade förstånde blickar.
Men det är okej, jag lättade upp stämningen med att berätta om dvärgligan senare under dagen... Hoppas inte att någon i hans släkt är småväxt bara.
Kommentarer:
Trackback