pumpkine

Okej då. Tänkte röra vid en grej som ger mig svindel. Döden.
Jag kan faktiskt inte tänka för mycket på det, då mår jag illa och det börjar sticka i armar och ben.
På riktigt.
Men helgen i Småland kom att handla mycket om död. Ni vet hur det är, man uppdaterar sig om samhället och dess invånare, och snart visade det sig att både den och den avlidit. Många av "naturliga" orsaker, och den del plötsligt och oväntat. Några som försvann för ett tag sen men fortfarande saknas (jag har ännu inte lyckats raderas hans nummer från min mobil).

Och när vi väl pratade om alla dessa (d)öden, undrade jag om det var särskilt farligt att leva i Småland? Så var inte fallet lovade päronen. Grejen är att alla känner "alla" eller känner nån som kände "den" och därför känns det hela mer påtagligt. När någon går bort alltså. Här i stan känner jag några men tydligen inte tillräckligt många för att döden ska komma obehagligt nära. Och det är skönt på något sätt?

Nä. Sockerdrickan bubblar i knävecken. Döden ger mig rysningar, äter kassler istället, kollar fotboll och förtränger slutet på livet. Hejja Henke och go Sverige!