Shit happens
Jo, jag jobbar. Lite i alla fall. D var nyss hemma för att sedan lämna och åka och fylla en båt. Ungefär där slutade jag att fråga mer...
Jag berättade i korta drag om den extremt roliga delen i manuset jag skriver. Han tyckte inte den var lika kul. Det är ett problem vi har, inte samma humor. Ajaj kanske ni tänker då? Det är ju en av de mest fundamentala delarna i ett förhållande (typ efter lika värderingar, repsekt och bra sex?), att kunna skratta tillsammans. Vi löser det genom att skratta åt varandra. Det funkar, tro mig. D är som roligast när han inte vet om det...
Tillbaka till manuset då. Det involverar en upptagen toalett och en väldigt kissnödig kvinna. Och ja, huvudtemat är fortfarande en dansk cementfabrikstillverkare... såklart.
Man blir aldrig för gammal för bajshumor. Aldrig. Jag misstänker att D aldrig introducerats till det roliga och nu handlar det mest om att han inte VILL inse hur kul det kan vara. Jag har försökt förmedla det till honom men han är helt oemottaglig mot temat. Alla andra jag känner tycker det är roligt. Alla på mitt kontor samt storebror, typ. Men inte D. Han tittar på mig med konstig blick, skakar lite på huvudet och säger: Väx upp. Då säger jag: Du kan växa upp...
Förresten, jag kan pusta ut. Nygamla chefen fattade grejen. Jag fick till och med hans frus msn?
Eh.
Jag återgår till skiten. Det är nog bäst så...