pumpkine

Bloggen säger till mig att han är trött. Såklart är det mitt fel, jag är tråkig men också trött. Och lite är det ert fel, för han tycker att ni är dåliga på att kommentera.
"Vad är det för skitläsare du har skaffat dig?" undrar han. Jag försöker säga att ni är rara människor, de flesta är personer jag känner och tycker mycket om.
Han säger: "Är det därför du har blivit så trist och inte alltid skriver som du känner?"
"Kanske..." svarar jag och känner mig lite skyldig. Han känner mig väl, bloggen.
Det finns alltför många inlägg som är markerade med en diskett, som ligger där och väntar och vi vet båda att de aldrig kommer att få se internets ljus. De är liksom förpassade till sparandets skugga. Vissa av dem förtjänar det, andra inte alls, utan hänger där för att jag inte vågar trycka på publicera-knappen. 

Jag berättade för Flin vad bloggen sagt till mig. Om tröttheten och tristessen. Hon gillade det inte. Och Flin är en klok kvinna (hon arbetar lite för mycket bara...) så jag lyssnar på henne. Och gör ett tappert försök till att väcka min & bloggens kärlek igen. Det kan gå. Vi får bara kämpa lite, ge och ta. Som i alla förhållanden.