1000 METER
Om jag skulle dö under vårruset så finns det en sak jag vill hinna berätta.
Jag har alltid hatat att springa men jag har inte alltid varit dålig på det.
(eller så var bara min konkurrens ännu sämre?)
För länge länge sedan, när jag var liten, fanns det friluftsdagar på min grundskola. På hösten var det en "turnering" i friidrott som gällde och vi kastade liten boll, hoppade högt och långt och kutade på - ända från terminstart. Man var tvungen att anmäla sig till minst tre grenar och på den stora dagen kom skolan som vi senare skulle slås ihop med. Det var dem vi skulle tävla mot. Vinna mot och spöa skiten ur. Kanske inte riktigt de orden som gympaläraren sa, men han menade nog det.
Hur som helst, många hatade friidrott och valde därför de minst ansträngande grenarna, kast med liten boll, längdhopp och kanske 100 meter. I fyran, när detta helvetet började var jag sjuk dagen man skulle bestämma sina grenar. Gympalektionen efter fick jag veta att jag skulle springa 1000 meter, för det var det förvånansvärt nog ingen annan som ville göra. Och vi måste ju ha en representant från varje klass påstod fascist-gympaläraren...
Jaha, då var det ju bara att springa.
Och som jag sprang.
Och jag vann. Mot de andra fyra fem stackarna som också tvingats till tävlingen.
Sen var det kört. Jag var tvungen att springa de där 1000 metrarna varje jävla år. Som straff för att jag vann första gången. Och såklart vann jag de kommande åren också. Ända tills åttonde klass. Då var jag hyfsat kaxig och vid starten satte en liten blond tjej av i en himla fart. Haha, tänkte jag. Hon orkar aldrig och höll mig på behagligt avstånd. Snart insåg jag att inte heller jag hade krafter och hann aldrig ikapp. Hon vann!
Det var tungt.
Så året efter var nog första gången som jag ställde upp helt frivilligt. Den lilla blonda tjejen hade växt lite. Men denna gången lät jag mig inte luras av hennes sköra utseende. Jag hängde på, sprang om och kom först i mål. Och för att skryta lite extra, var det med god marginal.
Cirkeln var sluten.
Jag fick tillbaka min titel som 1000 meter mästarinna och högstadiet var över.
Och sen bestämde jag mig för att aldrig mer springa. Men jag har diplomen kvar.
Allihopa.
Jag har alltid hatat att springa men jag har inte alltid varit dålig på det.
(eller så var bara min konkurrens ännu sämre?)
För länge länge sedan, när jag var liten, fanns det friluftsdagar på min grundskola. På hösten var det en "turnering" i friidrott som gällde och vi kastade liten boll, hoppade högt och långt och kutade på - ända från terminstart. Man var tvungen att anmäla sig till minst tre grenar och på den stora dagen kom skolan som vi senare skulle slås ihop med. Det var dem vi skulle tävla mot. Vinna mot och spöa skiten ur. Kanske inte riktigt de orden som gympaläraren sa, men han menade nog det.
Hur som helst, många hatade friidrott och valde därför de minst ansträngande grenarna, kast med liten boll, längdhopp och kanske 100 meter. I fyran, när detta helvetet började var jag sjuk dagen man skulle bestämma sina grenar. Gympalektionen efter fick jag veta att jag skulle springa 1000 meter, för det var det förvånansvärt nog ingen annan som ville göra. Och vi måste ju ha en representant från varje klass påstod fascist-gympaläraren...
Jaha, då var det ju bara att springa.
Och som jag sprang.
Och jag vann. Mot de andra fyra fem stackarna som också tvingats till tävlingen.
Sen var det kört. Jag var tvungen att springa de där 1000 metrarna varje jävla år. Som straff för att jag vann första gången. Och såklart vann jag de kommande åren också. Ända tills åttonde klass. Då var jag hyfsat kaxig och vid starten satte en liten blond tjej av i en himla fart. Haha, tänkte jag. Hon orkar aldrig och höll mig på behagligt avstånd. Snart insåg jag att inte heller jag hade krafter och hann aldrig ikapp. Hon vann!
Det var tungt.
Så året efter var nog första gången som jag ställde upp helt frivilligt. Den lilla blonda tjejen hade växt lite. Men denna gången lät jag mig inte luras av hennes sköra utseende. Jag hängde på, sprang om och kom först i mål. Och för att skryta lite extra, var det med god marginal.
Cirkeln var sluten.
Jag fick tillbaka min titel som 1000 meter mästarinna och högstadiet var över.
Och sen bestämde jag mig för att aldrig mer springa. Men jag har diplomen kvar.
Allihopa.
Kommentarer:
Trackback