För Husbilens bästa
Idag har jag funderat, stånkat och irriterat hela dagen vid mitt skrivbord. Jag har skaffat mig spänningshuvudvärk och bekymmersrynkor i pannan som aldrig kommer att försvinna. Inget gick min väg. Och då har jag ändå kämpat mellan suckarna. Min tvärsövergranne som kallas Mr Grumpy av en anledning frågade: "Kan jag göra något för dig?" vilket verkligen tyder på att jag har haft en dålig dag?
Hur som helst fick jag ihop det, men jag är inte nöjd. Och den känslan släpade jag med mig till helgens första öl med kollegor. Och trots att jag fick finaste stolen på Storans uteservering gick jag hem innan sista skummet hunnit lägga sig på flaskbottnen. "Förlåt men jag är inget trevligt sällskap. Vi ses på måndag". Och så undrar jag om det är så här det ska vara, så här det ska kännas? Och viktigast av allt - går det över?
Sen en annan huvudvärk, husbilen. Hela gårdagen upptogs av cement (och lite schlager). Idag får jag fler undrande mejl och jag måste visst börja svara. För alla är inte så uppmärksamma som den skånska busschauffören. Han hade kollat upp mig via bilregistret, ringde och ställde frågor jag inte kunde svara på. Jag nästan hörde hur han gnodde sina händer och tänkte: "Den där flicksnärtan kan jag nog lura husbilen av för en billig peng". För mig hamnade han i tidigare nämnda gruppen "behandla mig som barn".
När jag sa att fordonet endast kan ses om två helger för att den stod hos mina föräldrar påminde han mig om att det är Mors dag på söndag... Sen pratade vi lite om andra helgdagar, datorer och bussar. Jag gillar Gunnar. Och än så länge har han nog första tjing. Jag ser såklart till husbilens bästa och tror att han skulle ge henne ett fint hem.
Hur som helst fick jag ihop det, men jag är inte nöjd. Och den känslan släpade jag med mig till helgens första öl med kollegor. Och trots att jag fick finaste stolen på Storans uteservering gick jag hem innan sista skummet hunnit lägga sig på flaskbottnen. "Förlåt men jag är inget trevligt sällskap. Vi ses på måndag". Och så undrar jag om det är så här det ska vara, så här det ska kännas? Och viktigast av allt - går det över?
Sen en annan huvudvärk, husbilen. Hela gårdagen upptogs av cement (och lite schlager). Idag får jag fler undrande mejl och jag måste visst börja svara. För alla är inte så uppmärksamma som den skånska busschauffören. Han hade kollat upp mig via bilregistret, ringde och ställde frågor jag inte kunde svara på. Jag nästan hörde hur han gnodde sina händer och tänkte: "Den där flicksnärtan kan jag nog lura husbilen av för en billig peng". För mig hamnade han i tidigare nämnda gruppen "behandla mig som barn".
När jag sa att fordonet endast kan ses om två helger för att den stod hos mina föräldrar påminde han mig om att det är Mors dag på söndag... Sen pratade vi lite om andra helgdagar, datorer och bussar. Jag gillar Gunnar. Och än så länge har han nog första tjing. Jag ser såklart till husbilens bästa och tror att han skulle ge henne ett fint hem.
Kommentarer:
Trackback