pumpkine

Jag har gråtit ögonen ur mig på en film jag avskydde. Som jag kunde återberätta i förväg utan att ha sett den och som jag egentligen ville kräkas på, då alla förutsägbara scener utspelades. Istället satt jag med stora tårar på kinderna samtidigt som jag sa: "Fy farao vad dåligt..."  Dessutom tvingade jag D att också uthärda hela skiten.
Vänner-Phoebe, irländska män med stora bältesspännen och bittra mammor som i slutet skiner upp igen. Döden. Och Livet.
Visst, jag kunde tryckt på stopp, tittat på stjärnor på is eller druckit ett glas vin istället. Nu blev det inte så.

PS, se inte PS I love you.