Debbie right?
I Edinburgh var vi på ett Livemusic-ställe. Vi hade spenderat två nätter i Perth och där var utbudet rätt dåligt. Vårt gamla favorithak hade sadlat om till det sämre. Så rätt nöjda var vi, när vi upptäckte neonbokstäverna som deklarerade att här spelades minsann riktig musik - varje dag - hela veckan.
Fyllda med förväntan och varsin pint satt vi nära scenen i en timme för att lyssna på gitarrgnid, basen i trummor som liksom skakar hjärtat och kanske en och annan falsk ton från en sliten coversångare som för länge sen borde klippt sig och skaffat ett jobb.
Det där sista var väl ungefär allt vi fick. En man, en enmansorkester, en kille som spelade gitarr, blåste munspel, trummade med ena foten och klinkade på synth med tårna från den andra foten. Där emellan sjöng han sina egna låtar, så där Belle & Sebastian-aktigt som alla alternativa skottar verkar eftersträva. Det var kul i sådär åtta minuter, det vill säga två låtar. Fast det roligaste var innan han började spela. Han stämde sina sjutton munspel och försenade därmed spelningen i en halvtimme, sen gick han förbi oss, stannade upp vid E och sa: "Hey!"
E såg förvånand ut och innan hon hann säga något så sa han: "Oh, I though you were someone else", vände på klacken och gick. E tittade på oss, såg lite förnärmad ut och halvskrek mellan högtalarknastren; sa han "I thought you were a male?" Klart han inte trodde.
Och senare under spelningen sa han i mikrofonen till E: "Whats your name anyway, I thought it was Debbie". Så numera heter E Debbie.
I alla fall, de egna låtarna han spelade gjorde vi snabbt till våra, vissa av oss lyckades till och med sjunga med. Låtar om att sova länge och inte kunna sova alls, att vänta på en flygplats i Tokyo och att tatuera in ett namn på sin arm på dåvarande älskling för att senare täcka den med en nyckel. Inbäddade klyschor jag ville kräkas lite på.
Han lovade att börja spela covers halvtid, därför hängde vi kvar. Men efter pausen meddelade han att han tänkte fortsätta med några egna låtar. Jag dog lite och tvingade sedan med girrlsen till stället runt hörnet. När vi reste oss och gick gav han oss dåligt samvete genom att säga typ "Kul att ni kom, vi ses snart igen". Eller, mitt stenhjärta brydde sig inte, jag var oändligt trött på "I wanna sleep when the stars are awake" men de andra blödde lite inombords så efter en timme satt vi där igen.
Jag hatar dåligt samvete.
Och nu så här i efterhand vet jag inte varför jag ödslat tid och bokstäver på det här, det finns liksom ingen poäng. Men det finns en känsla av allt det vi gjorde i helgen, att omgivningen kunde vara hur trist som helst men det spelade ingen roll, för tillsammans har VI alltid roligt. Till och med hysteriskt roligt.
Jag är matt, trött på att skratta och det var länge sedan jag pratade så här mycket under fyra dagar. Trött men nöjd, så jäkla nöjd. Tack som fan.
Fyllda med förväntan och varsin pint satt vi nära scenen i en timme för att lyssna på gitarrgnid, basen i trummor som liksom skakar hjärtat och kanske en och annan falsk ton från en sliten coversångare som för länge sen borde klippt sig och skaffat ett jobb.
Det där sista var väl ungefär allt vi fick. En man, en enmansorkester, en kille som spelade gitarr, blåste munspel, trummade med ena foten och klinkade på synth med tårna från den andra foten. Där emellan sjöng han sina egna låtar, så där Belle & Sebastian-aktigt som alla alternativa skottar verkar eftersträva. Det var kul i sådär åtta minuter, det vill säga två låtar. Fast det roligaste var innan han började spela. Han stämde sina sjutton munspel och försenade därmed spelningen i en halvtimme, sen gick han förbi oss, stannade upp vid E och sa: "Hey!"
E såg förvånand ut och innan hon hann säga något så sa han: "Oh, I though you were someone else", vände på klacken och gick. E tittade på oss, såg lite förnärmad ut och halvskrek mellan högtalarknastren; sa han "I thought you were a male?" Klart han inte trodde.
Och senare under spelningen sa han i mikrofonen till E: "Whats your name anyway, I thought it was Debbie". Så numera heter E Debbie.
I alla fall, de egna låtarna han spelade gjorde vi snabbt till våra, vissa av oss lyckades till och med sjunga med. Låtar om att sova länge och inte kunna sova alls, att vänta på en flygplats i Tokyo och att tatuera in ett namn på sin arm på dåvarande älskling för att senare täcka den med en nyckel. Inbäddade klyschor jag ville kräkas lite på.
Han lovade att börja spela covers halvtid, därför hängde vi kvar. Men efter pausen meddelade han att han tänkte fortsätta med några egna låtar. Jag dog lite och tvingade sedan med girrlsen till stället runt hörnet. När vi reste oss och gick gav han oss dåligt samvete genom att säga typ "Kul att ni kom, vi ses snart igen". Eller, mitt stenhjärta brydde sig inte, jag var oändligt trött på "I wanna sleep when the stars are awake" men de andra blödde lite inombords så efter en timme satt vi där igen.
Jag hatar dåligt samvete.
Och nu så här i efterhand vet jag inte varför jag ödslat tid och bokstäver på det här, det finns liksom ingen poäng. Men det finns en känsla av allt det vi gjorde i helgen, att omgivningen kunde vara hur trist som helst men det spelade ingen roll, för tillsammans har VI alltid roligt. Till och med hysteriskt roligt.
Jag är matt, trött på att skratta och det var länge sedan jag pratade så här mycket under fyra dagar. Trött men nöjd, så jäkla nöjd. Tack som fan.
Kommentarer:
Trackback