pumpkine

Jag försöker lokalisera det lilla obehag som knyts i min mage när jag tänker på den stundade resan. Jag inbillar mig att det är oron för att köra bil på fel sida som stör men vet innerst inne att det är något annat.
Min terapeutiska del i hjärnan (den är nästan obefintlig) säger att det är tanken på att tio år har gått sen sist, vad har jag gjort sen dess? Ett slags bevis på att tiden faktiskt går och att jag inte är odödlig. Och så här i backspegeln tror jag att det var på Braetop som jag blev vuxen.
Fast blir man stor på riktigt av att snubbla två kilometer över leriga åkrar för att komma till puben? Blir man mogen av att tala i svenska koder om de andra närvarande kring matbordet. Blir man vuxen av att längta till eftermiddagspausen för att få sova under en nytumlad och därmed fortfarande varm handduk i en timme?
Skottland var på många sätt en skyddad verkstad, vi fick tak och mat i utbyte mot arbete. De få timmar vi var lediga låg vi på heltäckningsmattegolv och åt rostat bröd. Mellan tuggorna pratade vi. Det är där det vuxna kommer in tror jag.
Att förstå att man kan göra så HÄR. Eller bara ligga DÄR. Det är JAG som bestämmer.

På lördag ser jag tio år passera i rekordfart, genom rynkor i gamla kollegors ansikten? Genom andras smulor på mattan och en nerlagd pub (ryktet säger att den inte längre gick runt sen svenskorna flyttade?). Kanske inte så konstigt att det känns ledsamt mitt i allt det roliga?
För en gångs skull kanske jag bjussar på en bild i bloggen.
Om jag kommer tillbaka vill säga, jag ska ju faktiskt köra bil på fel sida vägen...