Ha ha!
Mm. Idag var en sån där dag.
Vi har sagt länge att vi skulle hyra en båt och kolla läget. Idag var dagen kommen. Vi hyrde en båt, en mycket liten båt med en litenliten motor och puttrade iväg. Gick rätt bra ett tag där. Det tog tid men vi kom framåt i alla fall. Vi tog oss till en ny strand, D'Lagoon som några fransmän vi tidigare hängt med rekommenderade. Väl där drack vi vattenmelonjuice och såg oss omkring. Till min stora förtjusning såg jag att de hade en apa. Okej, det är kanske inte så schysst att sno en liten apunge och sedan hänga ut den till allmän beskådan och den största delen av mitt hjärta tyckte synd om den. Den andra lilla delen var fascinerad och imponerad. D gick för att snorkla, jag hämtade kameran för att föreviga det lilla söta djuret. Han satt fint och tittade på mig, tog sedan en bambupinne och klättrade upp i sittt hus för att fixa lite. Jag klev två steg närmare för att kika. DÅ kliver jag tydligen inom hans räckhåll och han slänger sig ner för stången i ena armen, den andra svingar han mot mig och får tag i min påse där kameraväskan fanns. Han började bita på den. Håller den hårt med sina apfingrar. Jag drar i andra änden, säger:" Apan släpp! Sluta Apan." Jag får bända loss hans starka och ganska torra fingrar från påsen, lyfter den högt så att han hänger i luften och lyckas till slut gömma den bakom ryggen. Då linkar han därifrån, med den fula rumpan i luften mot mig. Jag pustar ut.
Går istället ner till stranden för att simma ut till D och berätta om den elaka apan. Simmar på, hittar D och säger att jag inte längre tycker så mycket om apor. Sen ska jag snorkla lite, titta på de fina fiskarna i det klarblå vattnet. Plaskar runt lite och har det rätt bra, tills jag i min ena ögonvrå ser en skitstor blå fisk med ett jättehuvud simma mot mig. Mina ögon blir stora som pingisbollar, jag fryser till is och vänder sedan in mot land. Simmar det fortaste jag kan samtidigt som jag skriker "Skitstor fisk, skitstor fisk" genom snorkeln till ingen speciell. Vänder mig en gång om och ser skuggan av besten och fortsätter att hysteriskt ta mig till säkerheten på land. D kommer tio minuter senare och säger att han också sett fisken, då tillsammans med två skitstora polare. Vi drar från den stranden.
Puttrar iväg i vår lilla båt. Puttrar över till andra ön, det tar lång tid. Men visar sig vara värt det för här fanns den finaste stranden vi någonsin sett. Mjuk, öde och örörd. Sedan kommer det en man och säger att man inte får gå iland här, att här finns sköldpaddor som man absolut inte får störa. Typ enda stället som de någonsin får vara i fred på. Vi drar.
Hittar en ny strand med fullt av turister. Äter hyfsat dålig mat på en dyr resturang. Klockan är tre och det börjar storma. Aldrig förut har ovädret kommit så tidigt, max klockan fem. Det är visserligen inte jättehårt men tillräckligt för att skapa problem för vår lilla båt. Vi tar oss i alla fall över till andra sidan igen, ligger lite i lä med hjälp av ön men när vi kör runt kröken som öppnar upp för havet blir vågorna stora. Skitstora. Vår lilla båt sköljs emellanåt över och vi åker upp och ner på de stora vågorna, Lätt illamående lyckas vi ta oss in till en ny strand, Där bor det folk och de tittar på idioterna i båten. Det blir snabbt grunt och vi stöter på korallrev med den lilla propellern. Den går sönder. Vågorna sköljer över oss och med saltvatten i ögon och öron hör vi en skitunge som skrattar högt åt oss. Precis som han den elake kompisen i Simpson: Ha Ha. Flera gånger. Ha Ha. Jag vill slå ungen. Jag ser på D att han vill döda honom. Vi tar oss i alla fall in till land. Badar av oss lite ilska och frustration innan D tittar motorn. En sprint har brustit. Ungen skrattar fortfarande och en rökande japan kommer fram och undrar vad som hänt. Inte riktigt läge att vara trevlig och förklara allt så vi säger "Broken" och går till Receptionen för att be om hjälp. Två slöa malaysier kommer och tittar lite, skakar på huvudet. D frågar om verktyg och en spik. Såklart han fixar och lagar, malaysierna ser gillande på. De får 20 ringit för hjälpen, Eller för att vi i alla fall fick låna verktygen... Vi badar lite till för att lugna ner oss. Det är fortfarande en bit kvar till vår strand. Jag är inställd på att köra resten tills D råkar nämna att det inte är säkert att motorn håller hela vägen. Då tänker jag inte fara, hävdar jag bestämt. D får gå och be de två slöa malaysierna om bogserhjälp, de släpar sig tillbaka till oss och binder fast vår lilla båt bakom deras stora. Vi sätter oss med dom och börjar åka. Vågorna är stora. Vi åker upp och ner. Lätt illamående är tillbaka. Såklart brister repet som bogserar lilla båten men vi hinner fånga upp den och båtföraren knyter och kastar i två ankare för att hålla den på plats. Vi kör vidare. Det går rätt snabbt. Vi åker förbi den lille mannen som jag gillar så mycket, Han tittar stort, det är hos honom vi hyrt den,
Eftersom det är lågvatten lämnas vi av en bit ut i havet. D upptäcker att ankaren som slängts i har gjort ett hål i båten. Härligt. Vi betalar 20 ringit för skjutsen och för att de tagit sönder vår hyrda båt. Jag simmar in till land, D kör. Jag vill aldrig mer åka den lilla båten. Mannen vi hyrt av är snäll, säger att det var olyckligt med en storm så tidigt på dagen. Vi förklarar och vill gärna betala för hålet i båten men vi behöver inte. Vi tackar, tar våra våta grejer och går hem.
Man tänker att man ska hyra en liten båt, köra en sväng runt lilla ön, stanna till och bada på en strand, snorkla lite och pussas romantiskt i solnedgången. Så där som det sägs att det ska vara,
Av någon anledning blir det aldrig så för oss, Vi tar alltid den svåra vägen, fast utan att själva välja den. I de ögonblicken är det jobbigt, svårt och otäckt. Så här i efterhand är det ett äventyr. Fast jag skulle aldrig göra om det.
Gissa vilken som var vår båt?
Apa
Skitstor fisk
Vi har sagt länge att vi skulle hyra en båt och kolla läget. Idag var dagen kommen. Vi hyrde en båt, en mycket liten båt med en litenliten motor och puttrade iväg. Gick rätt bra ett tag där. Det tog tid men vi kom framåt i alla fall. Vi tog oss till en ny strand, D'Lagoon som några fransmän vi tidigare hängt med rekommenderade. Väl där drack vi vattenmelonjuice och såg oss omkring. Till min stora förtjusning såg jag att de hade en apa. Okej, det är kanske inte så schysst att sno en liten apunge och sedan hänga ut den till allmän beskådan och den största delen av mitt hjärta tyckte synd om den. Den andra lilla delen var fascinerad och imponerad. D gick för att snorkla, jag hämtade kameran för att föreviga det lilla söta djuret. Han satt fint och tittade på mig, tog sedan en bambupinne och klättrade upp i sittt hus för att fixa lite. Jag klev två steg närmare för att kika. DÅ kliver jag tydligen inom hans räckhåll och han slänger sig ner för stången i ena armen, den andra svingar han mot mig och får tag i min påse där kameraväskan fanns. Han började bita på den. Håller den hårt med sina apfingrar. Jag drar i andra änden, säger:" Apan släpp! Sluta Apan." Jag får bända loss hans starka och ganska torra fingrar från påsen, lyfter den högt så att han hänger i luften och lyckas till slut gömma den bakom ryggen. Då linkar han därifrån, med den fula rumpan i luften mot mig. Jag pustar ut.
Går istället ner till stranden för att simma ut till D och berätta om den elaka apan. Simmar på, hittar D och säger att jag inte längre tycker så mycket om apor. Sen ska jag snorkla lite, titta på de fina fiskarna i det klarblå vattnet. Plaskar runt lite och har det rätt bra, tills jag i min ena ögonvrå ser en skitstor blå fisk med ett jättehuvud simma mot mig. Mina ögon blir stora som pingisbollar, jag fryser till is och vänder sedan in mot land. Simmar det fortaste jag kan samtidigt som jag skriker "Skitstor fisk, skitstor fisk" genom snorkeln till ingen speciell. Vänder mig en gång om och ser skuggan av besten och fortsätter att hysteriskt ta mig till säkerheten på land. D kommer tio minuter senare och säger att han också sett fisken, då tillsammans med två skitstora polare. Vi drar från den stranden.
Puttrar iväg i vår lilla båt. Puttrar över till andra ön, det tar lång tid. Men visar sig vara värt det för här fanns den finaste stranden vi någonsin sett. Mjuk, öde och örörd. Sedan kommer det en man och säger att man inte får gå iland här, att här finns sköldpaddor som man absolut inte får störa. Typ enda stället som de någonsin får vara i fred på. Vi drar.
Hittar en ny strand med fullt av turister. Äter hyfsat dålig mat på en dyr resturang. Klockan är tre och det börjar storma. Aldrig förut har ovädret kommit så tidigt, max klockan fem. Det är visserligen inte jättehårt men tillräckligt för att skapa problem för vår lilla båt. Vi tar oss i alla fall över till andra sidan igen, ligger lite i lä med hjälp av ön men när vi kör runt kröken som öppnar upp för havet blir vågorna stora. Skitstora. Vår lilla båt sköljs emellanåt över och vi åker upp och ner på de stora vågorna, Lätt illamående lyckas vi ta oss in till en ny strand, Där bor det folk och de tittar på idioterna i båten. Det blir snabbt grunt och vi stöter på korallrev med den lilla propellern. Den går sönder. Vågorna sköljer över oss och med saltvatten i ögon och öron hör vi en skitunge som skrattar högt åt oss. Precis som han den elake kompisen i Simpson: Ha Ha. Flera gånger. Ha Ha. Jag vill slå ungen. Jag ser på D att han vill döda honom. Vi tar oss i alla fall in till land. Badar av oss lite ilska och frustration innan D tittar motorn. En sprint har brustit. Ungen skrattar fortfarande och en rökande japan kommer fram och undrar vad som hänt. Inte riktigt läge att vara trevlig och förklara allt så vi säger "Broken" och går till Receptionen för att be om hjälp. Två slöa malaysier kommer och tittar lite, skakar på huvudet. D frågar om verktyg och en spik. Såklart han fixar och lagar, malaysierna ser gillande på. De får 20 ringit för hjälpen, Eller för att vi i alla fall fick låna verktygen... Vi badar lite till för att lugna ner oss. Det är fortfarande en bit kvar till vår strand. Jag är inställd på att köra resten tills D råkar nämna att det inte är säkert att motorn håller hela vägen. Då tänker jag inte fara, hävdar jag bestämt. D får gå och be de två slöa malaysierna om bogserhjälp, de släpar sig tillbaka till oss och binder fast vår lilla båt bakom deras stora. Vi sätter oss med dom och börjar åka. Vågorna är stora. Vi åker upp och ner. Lätt illamående är tillbaka. Såklart brister repet som bogserar lilla båten men vi hinner fånga upp den och båtföraren knyter och kastar i två ankare för att hålla den på plats. Vi kör vidare. Det går rätt snabbt. Vi åker förbi den lille mannen som jag gillar så mycket, Han tittar stort, det är hos honom vi hyrt den,
Eftersom det är lågvatten lämnas vi av en bit ut i havet. D upptäcker att ankaren som slängts i har gjort ett hål i båten. Härligt. Vi betalar 20 ringit för skjutsen och för att de tagit sönder vår hyrda båt. Jag simmar in till land, D kör. Jag vill aldrig mer åka den lilla båten. Mannen vi hyrt av är snäll, säger att det var olyckligt med en storm så tidigt på dagen. Vi förklarar och vill gärna betala för hålet i båten men vi behöver inte. Vi tackar, tar våra våta grejer och går hem.
Man tänker att man ska hyra en liten båt, köra en sväng runt lilla ön, stanna till och bada på en strand, snorkla lite och pussas romantiskt i solnedgången. Så där som det sägs att det ska vara,
Av någon anledning blir det aldrig så för oss, Vi tar alltid den svåra vägen, fast utan att själva välja den. I de ögonblicken är det jobbigt, svårt och otäckt. Så här i efterhand är det ett äventyr. Fast jag skulle aldrig göra om det.
Gissa vilken som var vår båt?
Apa
Skitstor fisk
Kommentarer:
Postat av: Tess
Åh vilket fantastiskt inlägg! Gud vad jag skrattade när jag läste det. Förstår att det inte var så kul just då, men det var en underbar historia att få läsa. Kram!
Trackback