pumpkine

Risken med hemliga uppdrag och att tala om dem i termen av just hemliga uppdrag förstorar så klart det hela och framför allt det hemliga. Och i längden blir det extra svårt att hålla käft. Jag är ganska dålig på hemlisar. Saker kan slinka ur mig utan att jag är medveten om det. Men någon som är sämre är min pappa. Han har ett nästan tvångsmässigt beteende i att avslöja saker som sagts i förtroende.
Eller som han ser det: "Jag trodde inte det var så viktigt..."
Igår när vi pratade i telefon visade det sig att han redan yppat uppdraget för någon. Han förklarade att han var TVUNGEN att berätta för någon. Men lät i nästa andetag extra nöjd när han berättade vem denna någon var. Det var kyrkotanten på sjukhuset. Och hon har tystnadhetsplikt!

Jag minnas att jag i unga tonår en kväll i december skulle hjälpa pappa med något. Dagen efter var det sagt att han och kakan skulle till Växjö för att julhandla. Så brukade de göra i min barndom, men det var visst också något annat i görningen. Pappa kunde såklart inte hålla sig och sa en mening till mig: Vi ska gifta oss. 
Jag hann inte riktigt reagera men dagen därpå när jag berättade för bror vad pappa sagt, fick jag svaret: "Du är ju dum i huvet..." och ett hårt knytnävsslag på armmuskeln.
Sedan framåt kvällningen, när de kom - fullt med julklappar men också varsin ring, så blev alla utom jag förvånade. Mormor, morfar och såklart storebror. Jag försökte mig på ett: "Vad var det jag sa..." och fick ett "Håll käften!" och ännu ett blåmärke på armen.. 
Så kan det gå.