*hatar*
Och så är jag lite ledsen fast jag inte äger en enda legitim anledning till det. Hallå, jag har finaste fästmannen. ett inspirerande och välbetalt arbete, härlig familj och underbara vänner. Jag har också ett förstahandskontrakt på en billig men stor & fräsch trea hyfsat centralt i Göteborg. Jag har knipit de två bästa katterna i världen och får fortfarande på mig min studentbalsklänning. Kom igen liksom.
Men idag hände det som jag länge fasat för, det som kanske var oundvikligt när vi höjde vår smärtgräns över 2 mille. Vi besökte vårt (i alla fall mitt) drömhus. Redan igår när jag såg det på helvetes-hemnet fick jag fjärilar och ville instinktivt ringa till sambo som var på after work med kollegor. Tänkte till en extra gång och funderade över sundheten i mitt betende över att tvinga hem honom för att titta på en länk. *höll på mig*
I dag klockan elva i alla fall.
Innan jag ens nått till farstun och hunnit skaka mäklarens hala hand, ville jag stampa hårt i gruset och skrika högt till alla övriga intressanter: "Försvinn härifrån! Det här huset ska JAG köpa. Så stick!"
Gjorde jag såklart inte utan skakade den där handen som jag kände tog pulsen på vårt lånelöfte i hemlighet. Sedan försvann jag in i dimman. Bland trägolv (breda och varsamt vitmålade), kakelugnar (observera plural!) och en fantastisk trappa (bland de viktigaste kriterierna på min lista). Stall, jordkällare och gäststuga. Ängar, lövskog och strandremsa. En ö... (ev en stor sten) Ja, ni fattar.
Men här är vi förståndiga. Här köper vi inte ett hus bara för att jag såg hela min framtid flimra framför ögonen (ungefär så här: jag sitter brunbränd och snygg (kom ihåg - det är min dröm...) på den lilla bryggan och doppar tårna i varmt sensommarvatten. Några stenar bort ligger katten Russin och tvättar sig nöjt i solen. D ror stilla förbi i en liten eka. Och där - där dök det upp en liten knodd ur båten också: Kolla pappa - jag satte masken på kroken alldeles själv...)
POFF.
Utgångspris eventuellt hanterbart. Men tanken på alla de miljoner människor som envisades att också titta på rucklet (som jag gärna ville säga högt och ofta så alla hörde) blir det med stor säkerhet budgivning. Och tanken på finanskris yadayada så känns det inget vidare att lägga massa miljoner nu när det eventuellt blir ras i framtiden. Ja, ni fattar.
Jag tror att jag gör det nu, fattar alltså, för D har förklarat och visat statistisk. Jag hatar statistik. Jag hatar siffror. Jag hatar att vara förståndig.
Vår bil hatar jag mest av allt. Den tappade avgasröret idag. Hej taikon och imorgon ska vi visst mecka.
/ sur och otacksam
Men idag hände det som jag länge fasat för, det som kanske var oundvikligt när vi höjde vår smärtgräns över 2 mille. Vi besökte vårt (i alla fall mitt) drömhus. Redan igår när jag såg det på helvetes-hemnet fick jag fjärilar och ville instinktivt ringa till sambo som var på after work med kollegor. Tänkte till en extra gång och funderade över sundheten i mitt betende över att tvinga hem honom för att titta på en länk. *höll på mig*
I dag klockan elva i alla fall.
Innan jag ens nått till farstun och hunnit skaka mäklarens hala hand, ville jag stampa hårt i gruset och skrika högt till alla övriga intressanter: "Försvinn härifrån! Det här huset ska JAG köpa. Så stick!"
Gjorde jag såklart inte utan skakade den där handen som jag kände tog pulsen på vårt lånelöfte i hemlighet. Sedan försvann jag in i dimman. Bland trägolv (breda och varsamt vitmålade), kakelugnar (observera plural!) och en fantastisk trappa (bland de viktigaste kriterierna på min lista). Stall, jordkällare och gäststuga. Ängar, lövskog och strandremsa. En ö... (ev en stor sten) Ja, ni fattar.
Men här är vi förståndiga. Här köper vi inte ett hus bara för att jag såg hela min framtid flimra framför ögonen (ungefär så här: jag sitter brunbränd och snygg (kom ihåg - det är min dröm...) på den lilla bryggan och doppar tårna i varmt sensommarvatten. Några stenar bort ligger katten Russin och tvättar sig nöjt i solen. D ror stilla förbi i en liten eka. Och där - där dök det upp en liten knodd ur båten också: Kolla pappa - jag satte masken på kroken alldeles själv...)
POFF.
Utgångspris eventuellt hanterbart. Men tanken på alla de miljoner människor som envisades att också titta på rucklet (som jag gärna ville säga högt och ofta så alla hörde) blir det med stor säkerhet budgivning. Och tanken på finanskris yadayada så känns det inget vidare att lägga massa miljoner nu när det eventuellt blir ras i framtiden. Ja, ni fattar.
Jag tror att jag gör det nu, fattar alltså, för D har förklarat och visat statistisk. Jag hatar statistik. Jag hatar siffror. Jag hatar att vara förståndig.
Vår bil hatar jag mest av allt. Den tappade avgasröret idag. Hej taikon och imorgon ska vi visst mecka.
/ sur och otacksam
Kommentarer:
Postat av: Tess
Fattar precis. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över drömlägenheter som rusade iväg i budgivningen som vi bittert fick släppa. Känner med dig.
Trackback