pumpkine

Vill ni höra historien om tanten vi räddade i den österrikiska skogen? Okej då.

Dagen efter ett hårt skidpass (jag blev för övrigt fälld av en tysk i en korsning mellan två backar, eller misstänker att han var tysk) och en sen kväll med bib och fyrmanna-wist, bestämde vi oss för att ta det lugnt. När D menar lugnt föreslår han i nästa andetag att vi ska ta oss upp till toppen av berget som ligger bredvid huset. Han påstår att där finns en mysig resturang högst upp och att traskandet dit inte är så värst jobbigt. Dessutom kan man hyra en kälke halvvägs och sedan åka ner för den slingriga vägen. I ett svagt ögonblick tackar jag ja. Trots vitvinshuvudvärk och lätt uttöjda benmuskler.
Vi börjar vår vandring. Innan vi ens lämnat parkeringen märker jag hur hala kakans skor är. Jag lånade dem för att de var varma men vill inte börja klaga för D efter 20 meter. Vi traskar på. Kommer till början av den slingriga vägen och en tysk (misstanke om landstillhörighet igen) svishar förbi på en kälke. Det ser kul ut och han säger att det är klart värt vandringen. Sehr gut säger vi, vinkar med tumvanten och fortsätter. Det är halt. Isgata på sina ställen och kakans skor tillåter mig att ta myrsteg men jag biter ihop. Vägen börjar slingra sig rejält och jag undrar i mitt stilla sinne hur det egentligen är att åka den där kälken ner, vi möter många glada resenärer men alla har lite svårt att bromsa verkar det som. Och vägen blir brantare, halare och än slingrigare. Vi får hoppa upp i snödrivor när mötande kälkåkande viner förbi oss och snart skojar vi om att kanske det ligger någon där ute i skogen. 200 meter senare hör vi hur någon ropar. Någon har ont och låter rädd. Långt nere i en slänt ser vi en dam som håller i en gran. Hon ropar igen och vi svarar, skyndar dit, kanar de 30 meterna ner för backen och D drar lite i tanten. Hon har brutit foten, har panik och pratar tyska (tror vi). D drar lite till, ser hur foten hoppar ur led och får till slut upp tanten på en stubbe där hon blir sittande. Jag kanar ner ytterligare 50 meter för att hämta hennes kälke i skogen och D ropar till sig lite annat löst folk som kan tyska. De pratar med henne, ringer en ambulans och bäst vi står där i skogen hörs ett till skrik. En ny tant kommer farande utför kanten på sin kälke. Dock inte lika långt och hon skadar sig inte. Vi pustar ut, frågar om sällskapet på stubben klarar sig och går sedan vidare på vår vandring. Innan vi når mittstationen möter vi en tysk som åker in i en bil med sin kälke, en tysk som åkt med sin kälke över sin hand och blöder i snön och ett gammalt rutinerat par som håller hårt om varandra och bara ser allmänt lyckliga ut. De ger mig kraft att fortsätta trots att jag redan typ tre gånger velat lägga mig i en driva och dö. Hela kroppen värker, av gammal träningsvärk, av ny träningsvärk och av kälkrädsla. Plötsligt ser jag ett hustak, ropar glatt till D att: "Hurra, vi är framme, jag kan se resturangen!" Det tar ett tag för honom att svara och först tror jag att han skojar då han säger: "Det är bara mittstationen". När jag inser att det stämmer vill jag gråta och ber på mina bara knän att han ska ordna en helikopter som kan hämta mig... D har redan fortsätt och det är bara att borsta av snön och fortsätta att bestiga toppen, med myrsteg. Vi går och går. Och går. Det är fantastiskt vackert med alptoppar, snötunga granar och strålande solsken. Men jag är fullt upptagen med att med jämna mellanrum väsa ur mungipan hur mycket jag hatar att gå.
Efter två och en halv timmes konstant plåga når vi äntligen toppen. I ett ståtligt gammalt österrikiskt trähus med allt det innebär (och kanske tre pensionärer som alla tagit sig upp på under en timme typ) dricker jag två color. D äter gulaschsoppa, dricker weissbier och socialiserar. Tröstar med att: "Här var det väl fint?" och "Nu är det ju bara nervägen kvar." Lägger till: "Vi kanske ska skynda oss innan det blir mörkt..."
Just det. Mörkret faller och jag halkar vidare. D springer sista biten till mittstationen för att vi är rädda att de ska hinna stänga innan vi hinner hyra den fruktade kälken. Ingen fara med det, där inne sitter fullt med fulla tyskar, någon spelar gitarr och föreståndaren frågar om vi inte ska stanna. D är klok och säger att vi nog ska bege oss, vi får vår tvåmannakälke och en varning om att: "Ta det försiktigt, det är halt". Jo tack, vi vet. Sätter oss på kälken och åker direkt in i en snödriva. Det går inte att styra, det går inte att bromsa och efter 200 meter slutar gatlyktorna att fungera. Jag håller hårt om D, skriker och kastar mig av kälken med jämna mellanrum. Inte nog med att vi ska hålla oss på vägen som knappt går att se i mörkret, vi måste också gira för mötande massor som ska upp(!) och dricka öl. 
Vid den kritiska kurvan där tanterna for ut i skogen har jag redan ungefär fyra gånger hunnit tänka att jag aldrig hade trott att jag skulle dö i en österrikisk snödriva. Och tänka sig, det gör jag inte. För på något magiskt vis har vi lyckats att ta oss hela vägen ner, utan en skråma.
Nästan så att jag blev kristen på kuppen. Och dagen efter var det minst sagt kännbart att jag levde. En träningsvärk som inte var av denna värld rumsterade i min kropp. Jag kunde inte gå. Inte lyfta benen.
"Trist" sa D. "Att Inte kunna gå alltså, men åka skidor kan du va?"