pumpkine

Efter mycket övervägande har jag bestämt mig för att göra Karlshamn ikväll. Mest på grund av syster. Kan gå hur som helst. Här i småland åker man nämligen taxi till uteställena. Den måste man förbeställa och kostar skjortan. Plus att man, hur konstigt det än låter, inte kan åka hem när man vill. Vi säger klockan två när det stänger, taxin kommer kvart över och avgång sker tjugo minuter senare när den som fått napp för kvällen hånglat klart. Jobbigt kan tyckas, jag inbillar mig att det är charmigt. Det blir enklare så.

Annars har jag mest skottat snö & skit. Träningsvärk hej! 
Och så stickar jag en grönglittrig tax. Flin tycker att jag är gammal när jag stånkar om besväret med utgång. (Att det lätt blir segt och att man inte får fara hemåt när man vill - tänk om det är dödens tråkigt?) Då hotade jag med att ta med stickorna och sitta under discokulan och maska av medans tiden går och hon skakar rumpa. Så fick man tyst på henne...

vad nu då? Trodde det skulle vara påsk och inte jul-väder. Trodde mig få lite sol och inte blask i stövelhöjd. Jag är i alla fall på plats och det mesta är som vanligt.
Tjocka ponnys, mycket kaffe och tusen raggsockor.

Papsen är nyoperead i handen och kan därför inte ta all sin vanliga medecin. Han får sitt blodförtunnande via spruta som kakan varje kväll sticker i magen. Pappa tycker att hon är brutal och menar att nålen når ända in i tarmen. Igår var han rädd och sa:
"Du fattar inte hur ont det gör, liksom svider. Du har aldrig tagit någon sån här spruta",
varpå Flin mumlar: nej, hon har bara fött tre barn... Och jag, jag applåderade.

Okej då, kanske jag inte är så smart som jag trott.
Jag blev varse en grej vid hållplatsen imorse. Där stod det HAVTORN på en reklampelare (för en ny lokasmak). Och jag som i hela mitt liv trott att det hetat HAGTORN. Bäret alltså.

Fatta puckad jag känner mig nu då?
Så här är det nämligen:
Havtorn är en bärbuske som växer i kusttrakter i både Asien och Europa. Den förekommer även i Sverige.
Hagtorn är buskväxt som växer växer vilt i delar av Sverige och också odlas som prydnadsväxt.

Jag tar mitt pick & pack, går i exil tills måndag och skäms ögonen ur mig.
Goda ägg på er!

"Compare people" är en applikation på Facebook... hatkärlek kallas det jag känner för den. 
Jag har visst dåligt hår också enligt mina "vänner". 
Men hade det funnits en fråga om "Best paint-painter" hade jag legat i topp!

Om två timmar sitter jag på tåget till Småland. Så här tänker jag mig min påsk:

Jag går en "extra-kurs" på jobbet. Den heter "Att skriva på riktigt" och ämnar utveckla alla oss som arbetar med bokstäver på något vis. Kul tycker jag. Även om det innebär läxor.
Bland annat ska vi skriva en lista på saker som vi är bra respektive dåliga på när det gäller vårt skrivande.

Här är min:
BRA

Jag är bra på att använda och uppfinna "nya" ordsammansättningar, russinskrynkliga eller lepsyllena.

Jag är bra på att anpassa mina texter efter ändamålen.

Jag är bra på att hitta svänget i texter genom att blanda korta och långa meningar.

Jag har ett utmärkt språköga som ser stavfel på mils avstånd.  

DÅLIGT

Jag är ganska dålig på att tycka att det jag skriver är tillräckligt bra.

Jag är dålig på att skriva texter på engelska. Det är fruktansvärt frustrerande att inte få till formuleringarna.

Jag har en förkärlek till adjektiv och ibland kan det bli för mycket av det goda.

Jag litar lite för mycket på min magkänsla och inbillar mig att den är bättre än svenska språkregler.

Sen ska vi beskriva ett föremål på 700 tecken utan att berätta vad det är.

Här är min:
Kritvit och liksom likstel. Mitt öga drog sig dit i reklampausen, för mot den mörkgrå soffan såg den nästan självlysande ut. Kanske har den legat där i flera dagar, kanske hamnade den där för en kort stund sedan. Hon är i alla fall inte kvar, hon som den satt på. I förbifarten kan den lätt tas för de där andra som hon lämnar efter sig i tusentals, men den här är grövre, längre och fyller en annan funktion.  Jag undrar om det gjorde ont, om det växer ut ett nytt och om det syns att hon saknar den.
Jag tänker på den där Gösta Ekman-filmen där man dör om äter ett sådant med ärtor.
Kan det verkligen stämma?

Så, lite hjälp tack. Vad är det jag skriver om?

My god. Jag har precis varit med i någon slags rekryteringsfilm. Återigen hittar jag mig själv i obekväma situationer enbart för att jag inte kan med att säga nej. Hela hjärnan ropar NEJ NEJ NEJ men ur munnen kommer ett lite osäkert "Okej då..."
Så nu har jag stammat fram konstiga saker om vårt företag och mitt jobb framför en kamera. Detta ska sedan klippas ihop med massor andra anställda och jag hoppas innerligt att jag blir helt bortklippt. Jag kunde ju inte ens presentera mig själv! Fast lite stark var jag ändå, jag vägrade att kika in från sidan och vinka hejdå.
"Jag trodde det var en reklamfilm, inte ett barnprogram?"
Teveteamet - jag: 10 -1.

Jag "glömde" att berätta om helgens värsta. Fast samtidigt var det lite spännande och fruktansvärt pinsamt. Det sista såklart för att jag är så jävla svensk och avskyr att vara till besvär.

Jag & D kollar på hus. Vi inser redan innan vi svängt upp på parkeringen till visningshuset att: "Nej, det här var inget för oss". Men springer in ändå, presenterar oss för mäklaren och rusar upp och ner för trappor. Öppnar lite garderober och knackar i någon bärande vägg, allt i förbifarten, vi var ju liksom ändå där... Sen rusar vi ut igen, säger "Nej tack - inte riktigt vad vi tänkt oss" och susar vidare.
Vi tar oss in i Partilles djupaste skogar och tittar på husen som ligger utmed snirkliga grusvägar. "Kolla där, vilken veranda" eller "Ha, nej tack!" och sen, sen anar vi ett ganska nergånget hus uppe på en backe. Ett sådant vi letar efter och D tar till vänster för att kika närmare. Jag säger: "Det här är väl en privat väg?" och D svarar: "Vi säger att vi körde fel ifall nån frågar, vi ska ju bara köra förbi..."
Men när vi smyger upp för backen som de nyfikna jävlar vi är, känns det inte rikigt rätt. "Vi vänder" säger jag och D känner lite samma, stannar till i krönet, svänger om och backar bak. Jag ba: "Meen, akta så att vi inte fastnar..."
TO LATE.
Där sitter vi. med skägget i brevlådan och rumpan bar liksom. Fast i ägarens åker och kommer ingenstans. Jag får den där panikkänslan som när jag nästan fastnar i hissar men håller käft. Så mycket vet jag, att det hjälper inte att skälla. D går några varv runt bilen, sätter sig igen och säger: "Det är illa." Och då vet jag att det verkligen är illa. Min man kan nämligen det där med att ta sig loss ur knepiga situationer. Han är ju gammal jägare. Och så ungefär samtidigt vänder vi våra hvuden och blickar mot huset. Fast vi säger ingenting utan sitter så en stund och skäms. 
Snart börjar det röra sig där borta, en kille med en stor farlig vakthund kommer ut. Jag tänker: "Shit, nu får vi spö" men de hoppar in i en bil och kör, stannar dock till framför oss, rullar ner rutan och säger: "Det var lite blött där va?"
"Mjooo, lite" svara vi i kör. Han skrattar lite, tystnar och säger sedan med en knyck bak till huset: "Han kommer snart..." Vi väntar.
Sen kommer mannen/pappan/fadern ut. Traskar i gummistövlar och säger samma som sonen förut: "Det var lite blött där va?" inväntar dock inget svar utan fortsätter: "Jag går och hämtar traktorn" och stövlar iväg igen. Jag håller på att dö här.
Jag tänker att de tänkte där inne vid köksfönstret: 
"Vad är det för idioter som kommer nu? Känner inte igen bilen, men vänta - inte ska väl idioterna vända där på åkern? Det är ju som kvicksand där, ja jävlar - nu körde puckona fast, haha. De är säkert från stan. Jaja, jag dricker upp mitt kaffe först sen får jag nog gå ut och dra upp dem med traktorn. Annars kommer de aldrig härifrån. Det här ska minsann farbror, grannen, veterinären och alla andra jag känner lite sporadiskt få höra! Mycket ska man se innan ögonen trillar av..."
 
Sen följer ju då sekvensen där snälla stövelmannen i traktorn drar upp bilen ur leråkern. Slurp sa det. Sen tackar vi ödmjukast och jag ger honom 100 spänn som han inte vill ta emot men jag envisas. Sen säger han: "Ni kan ju backa in på min vändplats däruppe..."
Tack säger vi, vänder på vändplatsen och kör snabbt därifrån. D skrattar och jag är helt utmattad. Näst in till död. "Det är väl inget att skämmas för" säger D. Och nej, jag vet.
Jag vet också att den där snälla mannen är min pappa om samma sak hade hänt hemma i Småland. Grejen är nog mest att stövelmannen inte vet det?

Hur som helst. Det här var inte värsta gången. Det var den utanför Umeå när vi kör fast i tjälen flera mil från närmaste bebyggelse med noll mobiltäckning.
Men det är, som man säger, en annan historia.

Kan hända att jag idag har Sveriges renaste kök?
Jag har nämligen skurat händerna russinskrynkliga och inhalerat mrMuscle i farliga mängder. Så istället för att sitta i årets första sol, slavade jag bort timmarna i ett immigt kök. Det blev så fint att jag överväger hämtmat ikväll för att inte smutsa ner...

Och så till det ständigt återkommande problemet, kattvakt.
Jag har funderat ut en (affärs)plan i värsta fall. Nämligen att hyra ut djuren till familjer som har barn som säger: Snälla mamma, snälla snälla, kan jag inte få ett djur?
Jag looovar att ta hand om den, en katt? en liten söt kattunge, snälla mamma...?
Och där kommer Russin in i bilden, familjen hyr henne en vecka eller två, förslagsvis när vi behöver kattvakt och lagom tills vi kommer hem igen har kidsen tröttnat och familjen kan lämna tillbaka henne till oss. Sen att ungen ett halvår senare vill testa en hund är inte vårt problem.
Ett problem som däremot kan ske är att det där besväret med djuren inte uppstår. Om de älskar/avgudar/hellre dör än lämnar tillbaka dem. Det är inte helt osannolikt.
För kolla hur söt hon är. Russin dussin.

Nu slog klockan helg.
Imorgon ska vi kolla hus och sedan blir det schlager med B&B.
Kanske lite slivovitza till kebabpizzan?

...såg ni fyrans morgonnyheter idag? Det var hur som helst fantastiskt roligt.
7.45 LENNART MODIG direkt från Konst-mässan i Sollentuna.

Nu är det lunch. Jag tror banne mig att jag på något märkligt sätt gjort mig förtjänt av de där Nike-dojorna också? Visst har jag? Säg att jag har det. Jag tänker låtsas som om jag har det...
Komsi komsi skorna.

Pappa ringde mig kvart i åtta i morse. Först höll jag på att spilla ut kaffet, för vem ringer så okritsligt tidigt? Någon kund som tagit illa vid sig eller kanske en chef som av någon outgrundlig anledning är arg? Detta hinner jag tänka innan jag ser att det står Brorsmåla på displayen. Phew liksom.
- Grattis! skriker pappa i luren (han talar alltid extra högt när han ringer till mobil).
- Okej, hej! svarar jag.
- Du har blivit mormor... eller något. Det har blivit nya lamm. 
- Okej, va kul. Lever de?
- Jadå, alla tre. Än så länge.

Så, överlevnadsoddsen har stigit.
Och nästa vecka när jag är hemma har pappsen opererat sin hand. Det betyder att jag får vikariera i overall och släpa runt hö till alla djuren. Fortsätter det i den här takten kan antalet ha dubblerats?
Jag har redan döpt två, de heter Strumpan och Socken. Tänkte köra på ett klädtema i år? Förra året var det schlager... Flin hade hela hagen full av Kicki, Bettan och Anna Book.