Fy fan vad vi är bra!
Hej helg!
Nu tar jag min påse med rosé, ett litet silvrigt paket och åker hem. Snart kommer J. Hon gick upp med sin sista uppsats igår, idag är hon översättare. Det ska vi fira.
Det sa jag till D.
Han ba: "Men jag då? och du då? Firade vi verkligen våra?"
Ja ba: "Jag vejt ikke."
"Då gör vi det ikväll!"
Ps, jag tog min magisterexamen för tre-fyra år sen(?)
D blev officiellt fysiker för ett halvår sen. Hurra!
Trist men sant
En grym längtan och plågsam saknad till mitt barndomshem spökar. Jag vill meta vid bryggan, flytta kossor, klippa enorma gräsmattan, snubbla till brevlådan i tofflor och torka bort alla kafferingar från vaxduken. Dessutom finns det ett gäng vänner och en auktionshall som borde besökas. Om en vecka är jag där men är livrädd att jag inte ska hinna med allt det där underbara.
Tänk att något så fint kan kännas tungt ändå, och särskilt innan det ens har startat?
Det bästa är att inte förvänta sig något, för då kan man inte bli besviken?
Läggdags?
- då är det dags att sluta jobba och börja sova!
Passa på
Klockan är snart 21 och här sitter jag och jobbar. Jag får passa på när D inte är hemma, han blir nämligen arg när jag arbetar för sent om kvällarna. Han fattar inte riktigt att jag måste passa på när jag har "flow", man kan liksom inte skriva när det inte finns inspiration. Hans siffror och formler kan oftas räknas på mellan 8-17. Mina bokstäver kommer lite när de vill. Och då gäller det att fånga dem.
Amy Winehouse hjälper mig.
Jag skriver ett helt nytt kapitel och jag mistänker att det går bra.
Förresten
Jag har fått en ny chef, han är amerikan och varje torsdag går han med sin grupp (där jag snart ingår) och krokimålar. Tecknar nakna människor alltså. Han säger att jag gärna får följa med, trots att det kanske inte är sånt som utvecklar MIG i MITT arbete.
"What are YOU talking about?" säger jag med bästa Ricky Lake-gäst röst.
"Hell yeah, I wanna paint naked people!!"
Funderar på att samla lite paint-alster och visa honom. Vet vet, kanske jag inom en snar framtid inte trollar med bokstäver längre? Vi snackar om mycket väl dolda talanger här...
PS: Vår grupp heter Creative team. Jag tycker att det låter som en frisör?
Svårtolkat
De säger att de gör de men kommer med ändringar som förändrar förutsättningarna. Jag är ingen trollkarl, jag kan inte trolla in era önskemål utan att byta riktning, fattar ni väl? Så jag fortsätter i godan ro med att skriva historier om folk som använder ritningar som skattkartor, folk som skapar konst inne på toaletten och folk som dagdrömmer fram "lovesongs" med en banjo.
Nu måste jag lägga på ett kol för att fixa dagens 8 jobbtimmar. Har en känsla av att det kan bli fler än så. Typiskt, när man är gräsänkling & allt.
Din man, nej min sambo.
Ska bli spännande att se om jag verkligen är så rolig som jag tror i mina cementhistorier. Spännande var dagens nyckelord. D är i UK på vågkraftsmöte. Just det, spännande värre. Sen får jag se om det blir after work med gamla jobbet eller om alla bangar (henke - du vet vad som väntar dig förresten!). Mmm, exciting.
Förresten, en annan man ringde om husbilen i går. Han hette Josef och jag tänkte genast på skräckkällaren i Österrike, dåliga vibbar helt enkelt. Hur som helst, han hade noll respekt för mig och mina fordonskunskaper, kanske för att jag inte var helt säker på hur många växlar husbilen hade (Fyra).
Sen propsade han på att få tala med min man.
Jag sa: "Jag tror inte min sambo vet mer, han är heller inte hemma nu".
"Men då kan din man ringa mig senare, så får jag snacka med honom... "
"Mmmkej, min sambo är inte hemma nu på några dagar, har du fler frågor kanske?
"Visst, men de tar jag med din man, förresten var det Tingsryd?"
"Nej, Ryd"
"Jajaja vet, jag känner väl till Blekinge"
"Visst, men det är småland, vi hörs!"
Slutsats då, det kommer inte heller att sitta en Josef i min husbils förarsäte.
...
"Qualified to satisfy, Teach what you preach, Im your man and you now I can..."
Snacka om poet och ordtrollare, den där Barry White.
Han borde ha varit med i Eurovision, fast jag tror han är död?
Och nu då. till dagens tips: BLANDBAND typ.
Sol, skor & skav
Svensk som jag är, ignorerade jag honom, köpte min sallad men kände mig sedan tvungen att traska till nästa hållplats för att slippa gå förbi honom igen. Okej, solen skiner och jag har finskor. Som bäddat för skav.
Jag klarar mig dock och kommer på vagnen. Snart visar det sig att det är stopp vid centralstationen och vi får hoppa av tre hållplatser tidigare. Fortfarande skinande sol och obekväma men snygga skor. Och där kom skavet, blåsan på hälen.
Dålig start på dagen, nu kan det bara bli bättre?
Nåt helt annat...
men alldeles Absolutley fabolous. Eller kanske helt hysteriskt? För det är så jag tänker lite på henne, fast på ett BRA sätt. I like.
Edina i serien eller Dominika Peczynski i verkligheten...
Love it
Det är inget kul och jag önskar att jag var åtta och hade ett helt sommarlov framför mig. På tiden då det begav sig, på skolavslutningsdagen då man hade plisserad rosa kjol och inbakade flätor, när vi tågade hand i hand genom samhället från skolan till kyrkan och där man spelade falskt på blockflöjt och sjöng Idas sommarvisa skithögt. När man sedan kramade fröken, alla höll en hand på den inköpta blomman för den var ju från oss alla och man undrade varför fröken grät? Sen åkte vi i en sommarvarm vinröd volvokombi till bästa kompisen, åt jordgubbstårta i deras kök medans mammorna drack kaffe på fat.
Vi sprang barfota i gräset och susade sedan hem. Sommarlovet hade börjat, jag bytte om från finkläder till min favorittröja med Smurfan på och plockade maskrosor som gav märken och som aldrig skulle gå bort i tvätten. Men det gjorde inte så mycket. Det var ju sommarlov.
Love it.
Hård men rättvis
Nu ringer folk om husbilen. Jag har gett vissa få utvalda mitt nummer och än så länge verkar min magkänsla stämma. Inga kriminella skurkar eller potentiella tjuvar. Bara äldre män med ett stort bilintresse.
Schlager igår då. Inte särskilt nöjd med ryssen men innerst inne spelar det ingen roll? Bästa tipparen i vårt sällskap var en snart 70-årig bosnisk dam. Hon var hård men rättvis, själv gav jag ut poäng till höger och vänster. "Ha, 75 cents, bonuspoäng för kul namn", "Åh en ståbas - extrapoäng för det!", "Men hallå, hon är ju blind, sympatipoäng för det..." Så det blev inte riktigt som jag tänkt mig.
Idag snurrar tvättmaskinen, kakan kan förvänta sig ett samtal och så tänkte jag vara lite kreativ. Vet inte riktigt vad det innebär, men jag känner att jag i rödvinsbakis skulle kunna skapa något fint?
Mer husbil
Antal SITTplatser = 5 förare ???
Givetvis har vår specialbyggda husbil 5 förarplatser. Och INGEN av dem kommer det att sitta en enda Tommy på.
För Husbilens bästa
Hur som helst fick jag ihop det, men jag är inte nöjd. Och den känslan släpade jag med mig till helgens första öl med kollegor. Och trots att jag fick finaste stolen på Storans uteservering gick jag hem innan sista skummet hunnit lägga sig på flaskbottnen. "Förlåt men jag är inget trevligt sällskap. Vi ses på måndag". Och så undrar jag om det är så här det ska vara, så här det ska kännas? Och viktigast av allt - går det över?
Sen en annan huvudvärk, husbilen. Hela gårdagen upptogs av cement (och lite schlager). Idag får jag fler undrande mejl och jag måste visst börja svara. För alla är inte så uppmärksamma som den skånska busschauffören. Han hade kollat upp mig via bilregistret, ringde och ställde frågor jag inte kunde svara på. Jag nästan hörde hur han gnodde sina händer och tänkte: "Den där flicksnärtan kan jag nog lura husbilen av för en billig peng". För mig hamnade han i tidigare nämnda gruppen "behandla mig som barn".
När jag sa att fordonet endast kan ses om två helger för att den stod hos mina föräldrar påminde han mig om att det är Mors dag på söndag... Sen pratade vi lite om andra helgdagar, datorer och bussar. Jag gillar Gunnar. Och än så länge har han nog första tjing. Jag ser såklart till husbilens bästa och tror att han skulle ge henne ett fint hem.
Googla, googla
Okej, kom ihåg att googla alla påhittade namn i storyn innan de skickas till kund. Det kan visa sig att de DU tror är fantasinamn senare visar sig finnas på riktigt. Och beroende på vilka sammanhang de numera icke-imaginära namnen rör sig i, kan det bli riktigt pinsamt...
Varför göra det enkelt?
Okej, jag har suttit i sex timmar och läst dokument efter dokument. Där i mellan har jag läst lite kommentarer för att förstå. Jag har inte fattat någonting, tänkt att det kanske skulle komma till mig. Slås av en blixt eller tändas av en glödlampa? Så för en halvtimme sen gav jag upp, ringde till danske cementchefen och fick svar på tal. Det kunde jag gjort på direkten och därmed sluppit få hela kvällen med huvudet fullt av cement.
Dagens läxa: Gör det inte så svårt för dig!
Snel fabbro
Så brukar det låta. Och därför tar jag ofta på mig en lite taggig attityd och ifrågasättande inställning när jag kliver genom glasdörrarna. Idag var det helt i onödan. För precis som jag letar efter en bra frisör har jag i flera år sökt en pålitlig optiker, och den som söker skall finna, eller hur?
Mannen som ropade hej innan ens glasdörren slagit igen efter mig var skojig. I tre sekunder ungefär. Sen genomskådade jag honom och sällade honom till gruppen som behandlar mig som barn. Där finns redan min tandhygienist. Grejen är att jag brukar ofta tjäna på detta läge. Folk gillar mig, jag tror jag spelar på någon föräldra-sträng hos dem och även om det är både pinsamt och förnedrande så spelar jag med.
Det hela slutade med att jag fick undersökningen gratis plus ett par extra linser som han tyckte att jag skulle testa. Jag sa: "Tack så mycket snälla fabbron" och gick ut genom glasdörren igen.
Sex fina mejl... än så länge
En skriver så här:
"Hej jag bjuder 30 tusen. då kanske de blir en affär. kommer och kollar om det är intressant med 30 tusen".
Jag säger till Zaffe som han kallar sig, "JAG bestämmer OM det blir affär".
Först tänkte jag spexa till det rejält i annonsen, typ skriva på rim. Sen tänkte jag:
Vi vill nog bli av med den på riktigt och då kanske inte paint-bilder funkar.
"Går som en klocka" känns så där va? Men så brukar de tydligen skriva...
Jag har gjort grundlig research bland de andra annonserna.
För snart tre år sedan gjorde jag min blocket-debut. Då var det två kattungar som spelade huvudrollen. Jag fick runt 60 svar och folk som nästan grät på telefonen för att få komma och titta på sötisarna. Nu förväntar mig ungefär samma respons på husbilen. Det här ÄR spännande!
Special price
HUSBILEN ska bort.
Och ja, jag har tydligen en husbil, men inte så länge till. Och nej, jag är inte särskilt intresserad av husbilar men om man får en så tar man emot den, eller hur?
Och eftersom den står på mig är det jag som ska sälja den, enligt D.
Fair enough tänker jag men nu när intresserade börjar höra av sig och ställa konstiga frågor är jag inte lika säker?
En ba: "Vad är utväxlingen i bakvagnen?"
Ja ba: "Jag får återkomma..."
Sen inser jag att mannen bor i Borlänge, det är ganska långt att köra för en snart 30-årig husbil?
Det här kan bli spännande.
PS Kakan, jag har alltså hittat bilder och det du skulle hjälpa mig med. Men tack ändå.
Jag presenterar:
En topplista över obehagliga saker man "måste" beställa tid till
1. Gynekologen
2. Bilbesiktningen
3. Tandläkaren
4. Flyttstäds-besiktningen
5. Optikern
Ser ni sammanhanget? Alla är otäcka för att JAG till största delen kan påverka utgången, oftast genom att ta hand om mig eller mina ägodelar (och kroppsdelar).
Det är JAG som står ansvarig om något är fel och kan inte skylla på någon annan. Om en halvtimme ska jag till nummer fem, den minst skrämmande men jag tror ändå att en arg optiker med allt för trendiga bågar för sin ålder, kommer att skälla på mig.
Ge mig dåligt samvete OCH snuva mig på massa pengar. Livet är hårt. Och svårt.
Gammal som gatan
Och så D's bror som fyllde 18. Jobbar på körkortet och vill köpa en cabriolet. Opraktiskt säger många, men när ska man annars göra det undrar han? "När man är 25 eller, hehe?"
Jag minns när jag var 18. Jag tyckte också att de som var 25 var medelålders då... Nära döden och ap-tråkiga. 25 liksom, då är ju livet nästan över? Nu är jag 25+. Eller snarare 30- men inbillar mig vara pigg och ungdomlig. Men när jag hör mig själv säga saker som: "Ålder - det är bara en siffra", då vet jag att han har rätt.
Hala skosnören
Så chansen att jag kommer snubblande hem ikväll är stor.
Och då är det skosnörernas fel. Inte ölens... Bara så att ni vet.
PS Tess. Du är ju en av de flitigaste kommentatorerna så du är redan förlåten. Ha så kul på Schlager!! Jag tror jag hejjar på Norge...?
...
Markus Krunegård på Sticky ikväll alltså. Fint som snus, särskilt när jobbet bjussar på after work före.
Da butt?
Det roligaste är såklart kommentarerna till artikeln, i synnerhet denna:
Finfina grejer
Bloggen & jag
"Vad är det för skitläsare du har skaffat dig?" undrar han. Jag försöker säga att ni är rara människor, de flesta är personer jag känner och tycker mycket om.
Han säger: "Är det därför du har blivit så trist och inte alltid skriver som du känner?"
"Kanske..." svarar jag och känner mig lite skyldig. Han känner mig väl, bloggen.
Det finns alltför många inlägg som är markerade med en diskett, som ligger där och väntar och vi vet båda att de aldrig kommer att få se internets ljus. De är liksom förpassade till sparandets skugga. Vissa av dem förtjänar det, andra inte alls, utan hänger där för att jag inte vågar trycka på publicera-knappen.
Jag berättade för Flin vad bloggen sagt till mig. Om tröttheten och tristessen. Hon gillade det inte. Och Flin är en klok kvinna (hon arbetar lite för mycket bara...) så jag lyssnar på henne. Och gör ett tappert försök till att väcka min & bloggens kärlek igen. Det kan gå. Vi får bara kämpa lite, ge och ta. Som i alla förhållanden.
I love Denmark.
Just nu önskar jag lite fler kockar så att det i alla fall blir en soppa...
Och så slut på ordvitserier. Danmark älskade förresten min cementhistoria.
Då älskar jag tamejfan Danmark.
Äta, jobba. Sova
Det är en gåva att kunna sova sött... Visst, jättebra. Men när övergår gåvan till ett rent besvär? Det här börjar anta enorma proportioner och jag sover nästan varje vaken timma? När ögonen är öppna befinner jag mig tydligen på jobbet eller ätandes choklad. Jag vaknar till i reklampauser framför teven och undrar: Vad är grejen med kreditkort. Varför är det lite status och åtråvärt? Det betyder ju bara att man egentligen inte har råd att köpa det på direkten och får skjuta upp betalningen? Sen somnar jag igen.
Blå ögon bakom de bruna?
Jag måste vara världens naivaste människa. Mina ögon är havsblå bakom en brun yta och jag fattar aldrig något förräns det står skrivet med spritpenna i min panna. Jag försöker intala mig att detta är en bra egenskap, att det gör mig öppen och fördomsfri. Fast oftast framstår jag som förvånad och förvirrad i situationer där alla andra är förberedda. Jag sitter liksom kvar på sängkanten och dinglar med bena då de andra borstar tänderna.
Och jag undrar hur jag ska klara mig när jag är medelålders och skrumpen? När jag inte kan skratta bort min omvärldsnollkoll och le lite sött... Så att folk säger: Men duuuu. Hade du verkligen ingen aning?
Ja ba: Näää, vaddå. Jag trodde ju på det folk sa och inte att det var tvärtom. För då skulle de väl ha sagt det med en gång? Eller, vad säger du?
...
Hoppas det blir en regnig sommar? Annars kan det här sluta riktigt illa.
Ett modigt skal liksom
Ungefär här flyger själen av mitt vanliga jag iväg och kvar blir en människa jag aldrig förut sett.
I alla fall inte på en sådär 15 år. Ett modigt oräddt skal som liknade mig och som varken brydde sig om höga höjder eller snabba farter.
Som FÖRESLÅR till D att de ska åka både Balder och Kanonen. Attraktioner jag förut sprungit förbi med händerna över öronen, för att jag mått illa av de andras skrik. Men nu stod skalet av mig först i kön, skakade lite knän och efteråt fnyste hon:
Vad det där allt liksom? Är det redan över?
Det där var ju inte så farligt? Vad ska vi åka nu?
Sen stängde parken, vi traskade hem med jättechokladasken och min själ kom tillbaka.
Allt är som vanligt igen.
Ikväll ska vi till havet och grilla.
Snorgrönt är det nya svarta...
En fin medlaj i snorgrönt band väger upp träningsvärken. Jag överlevde alltså Vårruset. Jag tyckte till och med att det var kul. Och "häftigt" att springa med massa "tjejer" i Slottsskogen. För när startskottet väl gått satte vinnarskallen och tävlingsinstinkten in och jag sprang som bara den. Nästan hela vägen, nästan alla fem kilometrarna och jag förbannade de lata jävlar som promenerade i jeans, dessutom i bredd och så långt från höger där slöisarna var tillsagda att hålla sig. Nog tjatat, jag är nöjd i alla fall. Strax under 30 minuter är inte illa pinkat?
Nu sitter jag i soffan, äter microvärmd spagetti & köttfärssås och kollar på Hem till gården som en annan arbetslös. När jag egentligen är själva motsatsen - arbetsfull. Det är också därför jag är hemma. För att skriva i lugn och ro. Och inte stressa upp mig över kunder som inte fattar ett dugg. Och dricka riktigt kaffe. Och inte stressa upp mig.
Ja ni fattar.
1000 METER
Jag har alltid hatat att springa men jag har inte alltid varit dålig på det.
(eller så var bara min konkurrens ännu sämre?)
För länge länge sedan, när jag var liten, fanns det friluftsdagar på min grundskola. På hösten var det en "turnering" i friidrott som gällde och vi kastade liten boll, hoppade högt och långt och kutade på - ända från terminstart. Man var tvungen att anmäla sig till minst tre grenar och på den stora dagen kom skolan som vi senare skulle slås ihop med. Det var dem vi skulle tävla mot. Vinna mot och spöa skiten ur. Kanske inte riktigt de orden som gympaläraren sa, men han menade nog det.
Hur som helst, många hatade friidrott och valde därför de minst ansträngande grenarna, kast med liten boll, längdhopp och kanske 100 meter. I fyran, när detta helvetet började var jag sjuk dagen man skulle bestämma sina grenar. Gympalektionen efter fick jag veta att jag skulle springa 1000 meter, för det var det förvånansvärt nog ingen annan som ville göra. Och vi måste ju ha en representant från varje klass påstod fascist-gympaläraren...
Jaha, då var det ju bara att springa.
Och som jag sprang.
Och jag vann. Mot de andra fyra fem stackarna som också tvingats till tävlingen.
Sen var det kört. Jag var tvungen att springa de där 1000 metrarna varje jävla år. Som straff för att jag vann första gången. Och såklart vann jag de kommande åren också. Ända tills åttonde klass. Då var jag hyfsat kaxig och vid starten satte en liten blond tjej av i en himla fart. Haha, tänkte jag. Hon orkar aldrig och höll mig på behagligt avstånd. Snart insåg jag att inte heller jag hade krafter och hann aldrig ikapp. Hon vann!
Det var tungt.
Så året efter var nog första gången som jag ställde upp helt frivilligt. Den lilla blonda tjejen hade växt lite. Men denna gången lät jag mig inte luras av hennes sköra utseende. Jag hängde på, sprang om och kom först i mål. Och för att skryta lite extra, var det med god marginal.
Cirkeln var sluten.
Jag fick tillbaka min titel som 1000 meter mästarinna och högstadiet var över.
Och sen bestämde jag mig för att aldrig mer springa. Men jag har diplomen kvar.
Allihopa.
Vårrys
Och framförallt håller det tankarna borta från kvällens stundande vårrus.
Jag kallar det vårrys - för jag får obehagliga rysningar i kroppen bara jag tänker på det och misstänker att blodsmaken kommer att infinna sig redan i trängseln på spårvagnen dit. Den enda träning jag har åstadkommit senaste veckorna är lite viftande med wii.
Den som lever får se. Om jag överlever får NI höra/läsa.
Lurad på 1:a maj?
Samtidigt som 1:a maj?
Har jag (och alla andra hårt arbetande arbetare) blivit snuvade på en ledig dag?
Kristi himmelfärd, brukar inte den vara runt den 20 maj-nånting?
Jag fattar ingenting.
...
Årets första bröllop avklarat. One to go.
Den här var på stadshuset, den långa versionen på 3 minuter. Fantastiskt fint och efter 2.30 grät ja. Andra gången kom när brudgummens far tog mod till sig och stakade fram fina ord. Sen dansade vi till jugoslavisk folkmusik och svensk schlager. Solen sken men kallt om bena. Strumpbyxorna låg i väskan och det fanns aldrig nåt bra tillfälle att trä på dem. Så jag hackade tänder och bet sen ihop. Väntar med spänning på förkylning nu.
Mest för att det då är okej att spela tevespel inomhus fastän det strålar ute.
Vad tror ni?
En kollega till mig påstår att marsipangris på danska heter mandelmasse-nasse.
Och att det till jul finns särskilda sådana grisar på en slags fot.
De heter mandelmasse-nasse-tasse.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Vad tror ni?
Annars sägs det att det är helg? jag har ingen aning, är helt yr efter allt mario kartande under kvällen. Och då har jag ändå bara lyckats låsa upp Rosalina och stjärncupen. Illa.
Det ryktas även om att vi ska gå på bröllop imorgon. Rådhuset och sedan party på saltholmen. Jag funderar på att stå för underhållning - jag tar med tevespelet? Vad tror ni?
Det viskas också om vårrus i mitten av nästa vecka, och att "tjejerna" på mitt jobb är anmälda. Jag propsade på Lunka-gruppen och så blev det. Hur lång tid tar det att lunka 5 kilometer? Det är i Slottsskogen så räkna med att jag stannar en halvtimme hos pingvinerna...
Klarar jag det på under timmen, vad tror NI?
Dagens jobbigaste
... att bita i ett päron och så fort tänderna möter skalet inser man att det inte är moget.
Synd på ett så fint päron!
När jag inte äter frukt, jobbar jag hemma.
Ljuger lite och våndas över Volvo.
Längtar efter cementfabriker och ännu mer efter Mario Kart. Det är tungt att vara mig idag?
...
DET HÄR SKREV JAG IGÅR: Det där med hus. Jag vet inte hur det började men tanken på att ha något alldeles eget upptar halva min vakna tid. Eller snarare att jag & D har något ihop och de timmar jag inte typ tänker på cement tänker jag på kvadratmeter, utgångspris och renoveringsbehov.
IDAG TÄNKER JAG BARA PÅ: 
Och kommer säkert också drömma om Yoshi & gänget.
Andra vuxna saker jag gjort idag:
Tittat på Madicken
Längtat till Liseberg
Ätit smågodis och ingen riktig middag
Jodå. Det går framåt...
Fina känslor och snabba bilar
Och sen. Finns det ett naturligt sätt att säga att man väntar barn? Det diskuterade vi efter att hon på ett småkrystat sätt fick fram att det var saft i hennes vinglas.
"Jaha, du dricker öl och tar en cigg. Det här är inte rosé" säger hon och håller upp glaset. "Är det något du vill berätta?" säger jag fast jag vet och sedan säger "Grattis!"
"Vad fantastiskt och mår du bra?" "Mår NI bra?"
För hur pinsamt är det inte att fråga någon som inte är gravid om de väntar smått?
"Nej, jag är bara tjock" eller "Jag känner inte för att dricka sprit idag?".
Och sedan obekväm tystnad.
Bättre att låta dem berätta, även om det perfekta tillfället aldrig kommer. Bättre att jag får känna mig lite dum och sedan glädjas. Sen sa hon andra kloka saker, och jag är övertygad om att det där kommer bli bra. En bra familj. Och den känslan är fin.