pumpkine

Igår var jag på möte med stort bilföretag. Samma företag som min sambo arbetar på (i alla fall någon vecka till). Hur som helst, jag har varit därförut och då sagt till D att vi ska vinka till varandra. Då förklarar han med tröttsamma andetag att jag inte förstår hur stort det är, hur många byggnader där finns och att tusentals och åter tusentals människor myllrar förbi. Chansen att vi ses skulle därför vara minimal.
Men igår minsann, då hamnar jag i ett konferensrum alldeles vid hans skrivbord. När han kommer tillbaka från sin lunch sitter jag där bakom en gardin. Surprise liksom! Nu vet ju inte de andra i mötet att min blivande make står en meter ifrån dem och vinkar glatt på andra sidan glaset. Kan ju erkänna att det var aningen svårt att koncentrera sig på logiska funktioner och andra spännande saker som dikskuterades. Jag flackade med blicken, hade antagligen ett fånigt leende på läpparna och talade lite osammanhängande om pedagogik när det kändes lägligt. Inte mitt mest lyckade möte alltså. 

Annars då? Jo, en alkis kaskadkräktes på spårvagnen hem. Först spreds en avslagen öldoft från sätet längst bak, små ulkningar knystades och sedan vände sig en mage som säkert enbart fått flytande föda de senaste årtionden. Typ tre  rejäla uppkastningar splashade golvet och folk (inklusive jag själv) bytte snabbt vagn vid nästa hållplats, Kan ju säga att jag inte var direkt sugen på falukorven i kylen sen. Ärligt talat kommer jag nog inte kunna äta alls på ett tag. Det var bland det vidrigaste jag hört/sett/känt på väldigt länge.
Och så tänker jag på om jag är en ond människa eftersom det inte fanns ett uns av sympati i min kropp för denna av samhället utslagna individ?

Huset vi tittade på igår var ingenting för oss.
Det satt liksom en skilsmässa i väggarna och rysningarna blev allt värre ju längre in i hemmet man kom. Men nu vet vi vart Fjärås ligger, och det är ju alltid något?

 

"Jag åkte faktisk hem först av alla!" säger han med slirig röst under duntäcket och fortsätter: "Tog första bästa taxi, rakt hem..."
Jag svarar: "Ojdå, så ingen avvek innan klockan fyra? Och en bag-in-box hann du få med dig i farten?"
Från täcket: "Den hade jag med mig hela tiden.
Jag: Så du hängde in den i garderoben på stället ni var på?"
Täcket: "Ställena.. typ tio, och vaddå  det är ju en bag liksom. Du hänger väl in din väska?"

Igår trodde jag på allvar att jag var 28. Tjugoåtta år alltså. Tills en kollega frågade lite försynt: "Meeh, fyller inte du 30 i år?" Fast det förstörde inte dagen. Det gjorde regnet som öste ner lagom till att jag skulle ta mig till hemligt uppdrag nummer 2 detta år. Man skulle kunna kalla mitt 2009 för "utmana dig själv lite mer"-året eller något annat kreativt positivt vars funktion egentligen är att dölja en begynnade livskris?

Imorgon beger jag mig till huvudstaden efter jobbet.
På hemligt uppdrag.
D åker också med, fast med ett annat, billigare och långsammare tåg. Planerar att vinka åt honom någonstans i Hallsberg när jag X2000-viner om honom.

 

Vill ni höra historien om tanten vi räddade i den österrikiska skogen? Okej då.

Dagen efter ett hårt skidpass (jag blev för övrigt fälld av en tysk i en korsning mellan två backar, eller misstänker att han var tysk) och en sen kväll med bib och fyrmanna-wist, bestämde vi oss för att ta det lugnt. När D menar lugnt föreslår han i nästa andetag att vi ska ta oss upp till toppen av berget som ligger bredvid huset. Han påstår att där finns en mysig resturang högst upp och att traskandet dit inte är så värst jobbigt. Dessutom kan man hyra en kälke halvvägs och sedan åka ner för den slingriga vägen. I ett svagt ögonblick tackar jag ja. Trots vitvinshuvudvärk och lätt uttöjda benmuskler.
Vi börjar vår vandring. Innan vi ens lämnat parkeringen märker jag hur hala kakans skor är. Jag lånade dem för att de var varma men vill inte börja klaga för D efter 20 meter. Vi traskar på. Kommer till början av den slingriga vägen och en tysk (misstanke om landstillhörighet igen) svishar förbi på en kälke. Det ser kul ut och han säger att det är klart värt vandringen. Sehr gut säger vi, vinkar med tumvanten och fortsätter. Det är halt. Isgata på sina ställen och kakans skor tillåter mig att ta myrsteg men jag biter ihop. Vägen börjar slingra sig rejält och jag undrar i mitt stilla sinne hur det egentligen är att åka den där kälken ner, vi möter många glada resenärer men alla har lite svårt att bromsa verkar det som. Och vägen blir brantare, halare och än slingrigare. Vi får hoppa upp i snödrivor när mötande kälkåkande viner förbi oss och snart skojar vi om att kanske det ligger någon där ute i skogen. 200 meter senare hör vi hur någon ropar. Någon har ont och låter rädd. Långt nere i en slänt ser vi en dam som håller i en gran. Hon ropar igen och vi svarar, skyndar dit, kanar de 30 meterna ner för backen och D drar lite i tanten. Hon har brutit foten, har panik och pratar tyska (tror vi). D drar lite till, ser hur foten hoppar ur led och får till slut upp tanten på en stubbe där hon blir sittande. Jag kanar ner ytterligare 50 meter för att hämta hennes kälke i skogen och D ropar till sig lite annat löst folk som kan tyska. De pratar med henne, ringer en ambulans och bäst vi står där i skogen hörs ett till skrik. En ny tant kommer farande utför kanten på sin kälke. Dock inte lika långt och hon skadar sig inte. Vi pustar ut, frågar om sällskapet på stubben klarar sig och går sedan vidare på vår vandring. Innan vi når mittstationen möter vi en tysk som åker in i en bil med sin kälke, en tysk som åkt med sin kälke över sin hand och blöder i snön och ett gammalt rutinerat par som håller hårt om varandra och bara ser allmänt lyckliga ut. De ger mig kraft att fortsätta trots att jag redan typ tre gånger velat lägga mig i en driva och dö. Hela kroppen värker, av gammal träningsvärk, av ny träningsvärk och av kälkrädsla. Plötsligt ser jag ett hustak, ropar glatt till D att: "Hurra, vi är framme, jag kan se resturangen!" Det tar ett tag för honom att svara och först tror jag att han skojar då han säger: "Det är bara mittstationen". När jag inser att det stämmer vill jag gråta och ber på mina bara knän att han ska ordna en helikopter som kan hämta mig... D har redan fortsätt och det är bara att borsta av snön och fortsätta att bestiga toppen, med myrsteg. Vi går och går. Och går. Det är fantastiskt vackert med alptoppar, snötunga granar och strålande solsken. Men jag är fullt upptagen med att med jämna mellanrum väsa ur mungipan hur mycket jag hatar att gå.
Efter två och en halv timmes konstant plåga når vi äntligen toppen. I ett ståtligt gammalt österrikiskt trähus med allt det innebär (och kanske tre pensionärer som alla tagit sig upp på under en timme typ) dricker jag två color. D äter gulaschsoppa, dricker weissbier och socialiserar. Tröstar med att: "Här var det väl fint?" och "Nu är det ju bara nervägen kvar." Lägger till: "Vi kanske ska skynda oss innan det blir mörkt..."
Just det. Mörkret faller och jag halkar vidare. D springer sista biten till mittstationen för att vi är rädda att de ska hinna stänga innan vi hinner hyra den fruktade kälken. Ingen fara med det, där inne sitter fullt med fulla tyskar, någon spelar gitarr och föreståndaren frågar om vi inte ska stanna. D är klok och säger att vi nog ska bege oss, vi får vår tvåmannakälke och en varning om att: "Ta det försiktigt, det är halt". Jo tack, vi vet. Sätter oss på kälken och åker direkt in i en snödriva. Det går inte att styra, det går inte att bromsa och efter 200 meter slutar gatlyktorna att fungera. Jag håller hårt om D, skriker och kastar mig av kälken med jämna mellanrum. Inte nog med att vi ska hålla oss på vägen som knappt går att se i mörkret, vi måste också gira för mötande massor som ska upp(!) och dricka öl. 
Vid den kritiska kurvan där tanterna for ut i skogen har jag redan ungefär fyra gånger hunnit tänka att jag aldrig hade trott att jag skulle dö i en österrikisk snödriva. Och tänka sig, det gör jag inte. För på något magiskt vis har vi lyckats att ta oss hela vägen ner, utan en skråma.
Nästan så att jag blev kristen på kuppen. Och dagen efter var det minst sagt kännbart att jag levde. En träningsvärk som inte var av denna värld rumsterade i min kropp. Jag kunde inte gå. Inte lyfta benen.
"Trist" sa D. "Att Inte kunna gå alltså, men åka skidor kan du va?"

Det blev ingen bakisblogg. Helt enkelt för att jag inte var bakis, gick och la mig innan sista colan var slut och lämnade filosofidiskussionen åt sitt öde.
Istället tvättade jag och döm om min förvåning när jag två timmar efter inlagd tvätt fortfarande ser att det skummar och snurrar? Maskinen har alltså hängt sig i 60 grader.
Halv elva på kvällen startar också projektet "upp med teven på väggen" och efter en och en halv timmes skruvande inser vi att den borde stått kvar på tv-bänken. Vi beslöt dock att sova på saken... 

Efter en heldag på stan och med sådär 5000 spänn på fickan som jag sagt till mig själv att jag får använda, återvänder jag med typ tre påsar. En tröja, en tröja och en mascara. Kan vara så att jag är världens sämsta shoppare. Och kanske är det många som ibland skulle vara i mina gamla slitna skor (skor är bland det värsta jag vet att inhandla) och med tom blick gå genom affär efter affär och inte känna för något. Det spar en del pengar men så ser jag ut därefter också. Jag gör ett nytt försök till att rycka upp mig och min garderob: internet.
Tips på vart jag ska ta vägen mottages tacksamt.

/ trasan

Man kan ju inte direkt beskylla mig för att vara överaktiv på bloggen. Inte så att jag inte har något att berätta, inte så att jag inte har tid. Eller lust. Det blir bara inte av.
Lovar att bättra mig. Till helgen.

Färdigfixad och redo för det nya året. Redo för att börja jobba imorgon och tänker att 2009 allt kan bli lite bättre än det som nyss passerat. Jag har egentligen ingen anledning att klaga på 2008. Början och slut i Österrike, därimellan landade jag i Thailand, på Kreta och drog en sväng till Skottland. Arbetet tog sig och det är väl mest vardagen som varit sådär... Samtidigt är det väl det som är vardag, mellantinget och det sega gråa som måste överlevas för att det roliga ska bli roligare? Men jag ska på allvar börja lysa upp mina tisdagkvällar och torsdagsmorgnar lite mer. Inte ett löfte men ett försök.

Jag har saknat internet. Under typ två veckor har min uppkoppling varit begränsad av olika anledningar, men nu är jag äntligen tillbaka i stan med fast lina. Men innan jag berättar vad som hänt den senaste tiden måste jag ta hand om mitt hem. Blommorna är ledsna, kylen tom och dammråttor förökar sig under sofforna. Ses snart.