pumpkine

Tänk vad snabbt det kan gå? Innan lunch var jag fräsch & effektiv.
Sen åt jag hamburgare och mitt högra ögonlock började plötsligt att svullna. Kändes som om hornhinnan skulle spricka och hela globen poppa ur, sådär som det gör på skojglasögon - ena ögat hänger i en slags spiral-fjäder-mojäng.
Kanske är jag allergisk mot burger king.
Kanske är jag för fåfäng och bär hellre linser än glasögon trots snorförkylning.
Jag hoppas på det första men gissar på det sista.

I alla fall, nu sitter jag här hemma och skäms. I glasögon.

För många fisherman ger nysningar. Det har jag märkt.
Har även hört ryktet om att de har laxerande effekt. Stämmer det Kakis?

Jag är hyfsat nasal av mig. Alltså - min näsa är en big deal. Inte så att den är överdrivet stor men den betyder en hel del. Likadant är det för min bror. Vi är näs-människor helt enkelt.
Jag upptäckte precis att jag är grym på att vifta med näsborrarna (kanske heter det näsvingarna?).
Det ser ganska kul ut - wii, äntligen har jag skaffat ett partytrick? 

Känslan av att inte kunna andas, en hals som är tre storlekar mindre än normalt och så lite kli där inuti på det.
Det har kommit tillbaka. Halsonten.
När jag jobbade i Varberg var jag sjuk en dag under hela min anställning, det tycker jag är ganska bra.
Jag är inne på min fjärde vecka här och kämpar med lätt yrsel och är hög på fisherman friends med lakritssmak. Men jag biter ihop, ler sammanbitet och väser fram god morgon när nya kollegor svansar förbi.
Lojal - javisst. Sen förlorar man så mycket cash på sjukskrivning. Snål - såklart!

Strålande solsken och kylig morgonluft. I love it.
Igår cyklade jag hem i ösregn och svor elaka ramsor om staden Göteborg hela vägen.
Imorse var resan fantastisk, en utmärkt start på en tisdag!
Ungefär halvvägs, vid Världskulturmuseet finns en digital räknare som visar alla förbipasserande. Du är cyklist 452 idag. 332 763 har cyklat här totalt.

Vad händer när 500 000-gränsen sprängs? Vinner man något då eller kanske att staden siktar på en miljon? Får man en miljon då?Står det någon med blommor och blader och en gigantisk check.
Hoppas att det är så, och hopps att det blir jag. Ska be D att räkna lite på det där så att jag vet när jag ska cykla förbi!

När man var liten var det busenkelt att finna nya vänner.
"Hey, du har också gröna byxor, ska vi leka?"
eller:
"Vi har aldrig setts förut men våra föräldrar känner tydligen varandra och du är ju nästan i min ålder, och hepp - nu vart vi visst bästisar!".

Som sagt, busenkelt.
Nu är man äldre och situationen en annan. Man är lite mer kritisk och kräsen till bekantskaper. Det tar längre tid.
Men då var vi helt plötsligt tillbaka i "Internet är fantastiskt!"
Och idag är det bloggar som är fantastiska. För ibland stöter man på imponerande människor och några gånger får jag känslan att shit - det där skulle kunna bli en vän till mig?
Men sen då?

Oj, tänk vad kul det är med folk som har likadana kläder på sig. I alla fall i vuxen ålder.
Man har gjort värsta kapet på rean eller hittat stans snyggaste outfit och sedan - när man ska glänsa i kreationen har någon i ens närhet gjort samma fynd. Och är man i just de kläderna är det inte så kul, folk pekar och pikar.
"Ha! ringde ni varandra i morse och bestämde att ni skulle ha samma kläder eller?" 
"Vi har inte samma, det vore väldigt trångt. Möjligtvis likadana..." snäses det tillbaka.
Och så får man heta Piff & Puff eller liknande par resten av dagen (alternativt kvällen).

När man var liten var det dock pluspoäng att ha likadana coola kläder. På mitt lekiskort har jag och Anna liknande tröjor, det är bara färgen på muddarna som skiljer oss åt.
Och ja, vi bestämde faktiskt innan att vi skulle dokumenteras i detta. Flera veckor till och med. Vi hade till och med likadana frisyrer, två högt satta hästsvansar. Skitsnyggt faktiskt!
Kanske mitt bästa skolkort någonsin...

Saker som är bra med att somna strax efter 23 när man är på kräftskiva:
Man kan köra hem tidigt dagen efter.
- Ja, det var väl det ända som var bra med det.

Förresten, jag anade ett dåligt samvete i tonen hos bror när han ringde igår.
"Jag firar ju inte födelsedagar" var hans försvar. Okej då.

Jag blåste håret med min nya fön som jag fick i födelsedagspresent. Wow vilket ös.
Och vilken volym jag kan få till. Popcorn-varning på det!

Tänkte dela med mig av en tanke som plötsligt slog mig.
Idag är det 30 år sedan Elvis dog. Men det är också 28 år sedan jag föddes.
Kanske jag är en reinkarnerad Elvis? fast en svensk tondöv tjej-version?
Min storebror fyller år på julafton. Kanske han är Jesus...
Lillasyster då? Nä, googlade hennes födelsedag och ingen kul kändis varken avled eller uppkom på hennes dag, Men bror sa dock att hon var väldigt lik Cubasvensken Mehdi Gezali i somras. Med keps och svart hår. Men nä, det räcker inte...
Mina föräldrar är alltså inte övernaturliga och tur är väl det?

Scheisse, har jobbat på bra idag. Så bra att min hjärna övethettats?
Dags att gå hem - det verkar så.

Innan jag glömmer. Igår gjorde jag kanske världens snyggaste fickparkering? Jag ba' backade in, svängde till och rätade upp på första försöket. Thank God...
Sen påpekade jag det sådär sju gånger för D och nästan tvingade honom att gå ut enbart för att kolla in den. Så blev inte fallet.

Tro nu inte att jag sitter och youtubar dagen lång på mitt jobb...
Men jag läste i morgonens Metro att Juvelen spelar på Sticky på fredag.
Nån som vet om man måste ha ett sånt där töntigt Wayoutwest-armband för att gå dit?
Eller ska jag få nöja mig med det här?

Jag kommer ihåg min första dag på ålderdomshemmet hemma i Småland, Jag skulle hjälpa en dam med hennes morgonbestyr för första gången och såg hur de andra i personalen fnissade lite i smyg och förstod snart varför. Oj va hon inte ville stiga upp ur sängen eller snarare oj vad hon inte ville göra något alls. Och oj vad hon skrek. "Jävla kärring" var bland det första jag fick höra när vi slet i varsin ända av hennes täcke. Och sen när jag väl skulle ge henne medicinen sa hon: "De kan du stoppa upp i röven!"
"Eeh, nä. Det är inte sån medicin..." svarade jag och såg en liten glimt i hennes ögon. Sen var vi bästisar hela sommaren (förutom när hon skulle duscha, det är dock en annan historia).

Men det var då och nu är nu. Snart ska jag på möte och få min dom gällande de första texterna jag skapat.
Rädd? Kanske lite,

Planerar att ta mig till loppisen Mölndal och titta på böcker. Jag borde redan varit där vid det här laget eftersom pensionärerna hänger på låset när de öppnar och roffar åt sig det bästa. Men en sista sovmorgon får det vara värt. Imorgon far vi på barndop. Presenten är kirrad men jag måste verkligen inhandla omslagspapper att slå in den med. Kanske inte så charmigt med tomtar och renar eller metro från förra veckan så här i augusti? Det brukar annars bli så när jag i paket-tagen. 
Och så får jag säga "hehe, det är ju innehållet som är det viktiga..." och sen när folk öppnat sin present och ser sådär lite småbesvikna ut säger jag "hehe, det är ju tanken som räknas..." och ger dem kvittot för att byta.
Fast iblad får jag faktiskt till det. Och jag vet många som är värre än jag på paket.
Det är faktiskt lite underskattat - att vara en riktigt bra presentköpare? Definitivt värt att sätta upp i cv:n.

En gång fick jag en cykelsadel i present. Det var inte så illa - för jag behövde visst en då min dåvarande samlade på sig regnvatten. Men lite förvånad blev jag när jag öppnade lådan och tada - en cykelsadel! "Åh... precis vad jag alltid önskat mig!"

Jag sitter ensam i lägenheten, D är på en ö & fiskar med sin bror.
Jag orkar inte med mer släktingar. Jag vill umgås lite med mig själv. Jag vill skriva blogg.
Okej, kanske dags för Smålandsdravel?

Att spendera en veckas semester hemma var en toppenidé. Att vila ut och ta nya tag.
För så mycket mer kan man inte hitta på där vägen slutar. Tiden går snabbt och man planerar att göra ingenting som snart blir massor av kryss att bocka av. Det är ju inte så ofta jag hittar hem numera. Och jag är inte samma människa som bara för en månad sen. Hela tiden blir man en annan, utan att riktigt märka det själv.
Det jag ogillar mest med mig själv är att jag aldrig fattar. Jag förstår inte förräns det är litelite försent. Och då får jag alltid säga förlåt. Förlåt, men jag visste inte. 
Fast när jag tänker efter förstod jag visst, jag tänkte bara inte på det sättet. Jag tänkte på mitt sätt men det är tydligen ingen ursäkt. Och kanske sa jag saker utan att tänka efter. Och gjorde saker. Det var inte meningen att trampa på någons tå.
Jag försökte bara stå och sedan förstå. Förlåt.    

Nyss var jag ute för att posta D's brev. Givetvis kom jag typ tre minuter försent till tömningen av närmaste låda. Men det är inte viktigt nu. Det konstiga var att på väg tillbaka stannar en vit volvo med en medelålders man i. Han säger:
"Hej, hur gammal är du?"
"Hurså?" svarar jag.
"Är du gift?" säger mannen med ölmage och keps.
"Nej, men jag har en sambo"
"Synd, du var fin"
"Eeh... okej. Tack då?" säger jag och går.
Han gör en burnout och gasar iväg. Klockan är strax efter fyra - undra om han redan var full? Det är inte bra att köra då ju. (Kanske att jag skulle tagit hans reg-nummer...)
Jag väntar lite här inne i lägenheten innan jag beger mig till nästa brevlåda tror jag.
Kanske är det min "dagmamma"-frisyr som gör't.