pumpkine

Jag har ännu inte hämtat mig från ett glas skumpa och en jättetårtbit vid 15-fikat.
Känner mig nästan lite hög, en kombination av socker och bubbel.
Dessutom har jag varit inne i en farlig xml-fil och gjort ändringar. 
Jag förvandlades till en kirurg i en komplicerad operaionsituation. Max koncentration, lite kisande ögon och försiktigt scrollade jag mig genom texten, hittade roten till det onda som sedan raderades!

 Jag höll dessutom andan under ungefär hela "operationen". Så nu har jag även syrebrist... Bäst att ta helg?

DN listar alla potentiella bråk på bokmässan. Ranelid & Guillou är inblandade i princip alla. 
Jag har inte läst en rad av Ranelid och endast Ondskan från Guillou som inte riktigt räknas. Och det på grund av hur dessa män för sig bland allmänheten.
Det tråkiga är att man inte kan säga: Shut up och skriv en bok för nån som bryr sig...

Och så har vi Linda Skugge. 
Jag gillade henne för 7-10 år sen, när hon skrev om popsnörehångel och ångest. Men nu?
Varför fastnar övretonårstjejer fortfarande för henne? Vad jag har sett skriver hon mest om snoriga barn och tvättmaskinshaveri? Om vuxenproblem som jag inte riktigt kan identifiera mig med. Jag är ändå 28. Och jag vet en hel del brudar i början på 20 som har Skugge som förebild. Why? Vad är det hon har?
För det kan väl inte vara språket? Tonen kanske? Berätta för mig.

Jag kanske kandiderar till Sveriges tunnaste armar. Men jag är stark när det väl krävs, drivs av envisa men den räcker tyvärr inte till armhävningarna på träningen.
Igår startade mitt & J's nya liv.
Vi har inskaffat årskort på friskis & svettis, ett utmärkt ställe om man inte lyft ett handtag på tio år. Men nu är det alltså dags, jag vill ha träningsvärk som jag vet vart den kommer från, inte att dagen efter behöva fundera över vad jag kan ha gjort som ansträngt min stackars kropp. Och underhållningsnivån är hög - spexiga medelålders män som leder passen och spänstiga damer och herrar med skägg som klår min kondition med hästlängder.
Tillbaka till armarna då. De skakar fortfarande och då fixade jag endast en tredjedel av tiden som spenderades till denna övning. Resterande tid låg jag på magen och studerade golvet. Utöver detta klarade jag mig hyfsat fint. Och det var kul. Och det är bra med en kompanjon som kan sparka mitt feta arsle dit när motivationen tryter.

Det har lagats lite bil idag också.
Nu är hon redo för vintern, så kom när du känner för det - Bore.

När jag bodde i Umeå kunde jag bli så förbannad på snö & kyla att jag ville skrika rakt ut. Det gick såklart inte för sig, för ansiktet hade fryst fast. Jag hatade att skotta och jag avskydde att skrapa bilrutor och fick nästan panik när jag såg termometerns siffror vissa morgnar.

Nu när jag bor i Göteborg nästan saknar jag Umeå. Idag pissregnar det med varierande styrka. Jag sitter på jobbet i blöta jeans och min ena sko har läckt in. Såklart blåser det från sidan så paraply är en omöjlighet.
Och det här är bara början, starten på en så där åtta månaders helvete.
Gött mos. Som man säger här...

Ok, man får inte göra så här.
Man får inte sända ett program som "Ensam mamma söker" på en kanal som jag inte har tillgång till. Det är ju sådana koncept som jag älskar. Underbart är rätta ordet.
Det borde vara allas rättighet att få ta del av detta material. Tur att jag har internet och kan se dem på 3:ans hemsida. NU ska jag frossa!
 

Okej då, vi kör en till. Kanske den som fortfarande hettar mina kinder när jag tänker på det. Och tanken på att det hela finns på ett VHS någonstans ger mig lite ångest. En typisk sak som skulle kunna göra succé på möhippa eller 40-års kalas. Fast inte till min fördel då såklart.

Så här var det, jag gick medieprogrammet i Växjö på gymnasiet och i kursen Rörlig bild gjorde vi ett studiebesök på SVT. Dagen till ära var internationella kvinnodagen och klassen skulle vara publik i ett lokalt debattprogram. Direktsändning bör tilläggas. Vi fick små lappar där vi skulle skriva våra namn och klistra på tröjan, ja ni förstår kanske varåt det barkar?

Så, där satt jag i publiken och tittade på inredning när jag hör hur någon säger mitt namn. "Hej" långa håriga mikrofon som från ingenstans svingades framför mig.  Det har tydligen ställts en fråga som JAG förväntas svara på.  JAG som inte ens lyssnat på diskussionen utan istället inspekterat studions belysning.
Jag stjäl lite tid genom att stamma och märker hur rödflammigheten sprider sig. Jag känner mig smått yr och istället för att be om en upprepning av frågan eller ett kort sammandrag börjar jag svamla. Med stort S.
Om allt och inget. Ganska länge dessutom.

Vill jag minnas i alla fall, det kändes som det fast jag kommer ärligt talat inte ihåg. Och nej, jag har inte tittat på videon som pappa var vänlig nog att spela in. Så jag vet inte vad jag sa. Tydligen inget kriminellt upprörande för jag hade mina vänner kvar efteråt.

Och mina dåvarande roomies ville mer än gärna se pappas VHS. De tjatade hål i öronen på mig. De hade sett början av programmet men sedan tröttnat då vi inte syntes i bild.
De gick och bowlade istället. Thank god.

Skulle dock bli en klassiker på you-tube. Nästan i stil med hon Amerikat-kandidaten.

Visst var det ganska länge sedan något var fruktansvärt pinsamt? Så där hemskt att man skämde ögonen ur sig och ville försvinna från jordens yta - omedelbart. Och sedan inte komma tillbaka förräns en tidsmaskin uppfunnits och med den kunde man ta sig tillbaka till punkten där det hemska började och därmed också ändra historien. Till sin egen fördel förstås.

Jo, det var länge sen. Och när man tänker efter var de där tillfällena kanske inte så fruktansvärda egentligen? Man gjorde ett ganska bra jobb genom att förstora dem i sitt egna huvud och trodde på så sätt att hela världen kretsade kring mig och då.

Jag tar ett exempel:

Jag gick i sjuan. Det anordnades diskotek för tusentals av traktens ungdomar i ett stort danspalats någon mil hemifrån. Alkoholfritt såklart och vi slussades dit med buss.
Långt i förväg köptes biljetter på fritidsgården och som bevis för kvällen fick men en röd lapp med nummer på. Lite likt en lott? Hur som helst, klädval och åt vilket håll snedluggen skulle sprayas diskuterades flera veckor i förväg och förväntningarna var skithöga. 
Jodå, kvällen började fint, vi dansade i ring, drack läsk och satt och spanade i soffhörn. Viskade och fnissade tills vi blev avbrutna av diskjockeyn. Musiken stannade och det var dags för vinnarna? What... Folk ropades upp på scenen med namn, skola och klass.
Plötsligt hör jag mitt namn. Jag & tjejerna stirrar på varandra. De fnissar lite och puttar på mig. Jag blir stel av skräck. Känner paniken komma och först klamrar jag mig fast i den sunkiga soffan och tänker aldrig mera lämna den. Aldrig ta mig fram till scenen och strålkastarna och allas ögon. Folk från vår skola har sett mig i hörnet och kommer fram och frågar om det var mig de ropade upp. "Nej" skriker jag och rusar iväg. Mitt i flykten möter jag Bertil, vår fritidsledare i trappan. Han ser glad ut och säger "Där är du ju, du ska upp på scen ju!" Jag svarar "Eh, ja just det!" och följer efter honom med tunga steg, han banar sig väg genom folket och stannar vid de stora högtalarna vid scenen.

Vid det här laget har ju de andra fyra modiga vinnarna redan stått på plats ett bra tag, fått sina pris och ser ganska nöjda ut. Bertil lyfter upp mig på kanten och jag knuffas in i bländande strålkastare. Jag knackar diskjockeyn på axeln. Han stannar upp, vänder sig och ser på mig. Det blir så tyst att jag kan höra hundratals kids tuggummituggande. Jag säger mitt namn och DJ-killen är såklart en assnygg 19-åring.

Han säger "Hej, du är sen. Jag har redan delat ut ditt pris. Vad ska vi göra då"

De andra vinnarna står med varsin extra lp-singel, de som skulle ha varit mina och hånler lite. Någon i publiken ropar "Ge henne en kondom".
Jag vill dö. Eller i alla fall försvinna därifrån och mest av allt åka hem.

"Ja vet, du får min mössa så länge" säger snygga DJ-killen. Han har på sig en ful röd toppluva med någon lokal fotbollsklubbs logga på. "Här, ta den" och så trycker han ner den över mitt huvud. Det knastrar lite i den supersprayade snedluggen. Jag suckar uppgivet och tänker att jag får emigrera imorgon. Flytta till ett annat land helt enkelt.

"Och så en stor applåd till alla!" avslutar DJ-killen. De andra fyra viftar med sina Mauro Scocco-singlar, jag står stilla med en röd luva på mig. Färgen matchar mitt ansikte och jag kravlar ner från scenen där en kvinna sticker åt mig fem andra lp-singlar. Hon ler lite när jag sliter av mig mössan, viskar tack och svansar tillbaka till soffhörnet. Tjejerna kramas och tittar på mina skivor. Några andra från skolan kommer fram och provar mössan. De verkar ändå tycka att det var häftigt. Jag tänker att det här var det absolut värsta som hänt mig - so far. Och jag har fortfarande mycket svårt för Scocco.

Ångest. Jag har så många nya koder & lösen i mitt huvud att jag glömt bort dem alla.
Portkod hem, portkod jobb, inloggning hit & dit, öppna dörren kod, jobbmobil pin and so on.

För några veckor sen fick jag en riktig black out vid minuten och glömde den kanske viktigaset koden av dem alla - den till visakortet. Jag tog ett djup andetag, slöt ögonen och tänkte inte på några siffror utan rörelserna som görs när jag trycker på de där snuskiga knapparna. Det funkade, jag fick pengar men koden var fortfarande försvunnen från min hjärna. Nu är den tillbaka men portkoden hem till lägenheten ger alltid sinnesförvirring. Det kallas kortslutning och jag känner mig blåst.

Jag skriver små hemliga lappar som göms här & var och D hjälper mig med ramsor för att minnas. Alldeles nyss höll jag på att inte komma in i bloggen. Jag skrev in mitt postnummer som lösen...
Så om jag försvinner vet ni varför.

Uttryck jag gillar:

I ett nafs

Krypa till kojs

Lyckans ost

Sen har jag en bonus, som kanske inte riktigt kvalar in som uttryck men bör nämnas.

Min söta paps har instiftat ett, utan att riktigt veta det själv. När mat är starkt (typ piripiri-stark för de flesta, för honom räcker det dock med röd paprika) säger han skarpt.

- Huh, var det inte lite skarpt?

Idag har jag:
Läst allas bloggar cirka sju gånger (ni är dåliga på att uppdatera!)
Läst en artikelserie om kvinnor som tjänar minst pengar på hederligt arbete i Sverige.
Kollat in massa tuffa webbkampanjer. Sedan blev jag yr och fick återgå till att läsa aftonbladet.
Gjort ett test om vilken färg min själ har (den var grön...)
Druckit tre koppar kaffe.
Klappat kontorshunden.
Undvikit facebook in i det längsta. Jag gillar't inte längre. Men fick en vänförfrågan och var tvungen.

Nä, jag har inte så mycket att göra på jobbet... Jag väntar på att nya projekt ska planeras och uppmanas att ta det lugnt medans jag kan. Det är aptråkigt.

Fresten, idag cyklade jag till jobbet och jag har upptäckt att jag visst har en autopilot. Jag kopplade på henne och vips, utan att riktigt veta hur, var jag redan framme. Lite farligt dock, har ett svagt minne av en snabb silvergrå audi vid korsvägen.

Jo jag vet, det är mycket Facebook nu men jag kan inte låta bli.
Jag hänger ju inte med i alla applikationer och ignorerar det mesta. Idag hittade jag dock två intressanta grupper, en med namnet Trojaskolan och en som hette Allt jag vet om livet har Jan Stenmark lärt mig. Gissa vilken jag joinade?

Igår kom jag att tänka på en rolig sak.
När jag var liten och hade en kattunge hittade jag världens bästa leksak. Istället för att vika papper och fästa i ett snöre, insåg jag att det i min närhet redan fanns en liknande "funktion". I badrumsskåpet låg små bomullsgrejer med snören redan fastsatta.

Perfekt ju, tänkte jag och började springa runt i köket, med en av mammas tamponger mellan mig och kattungen.
Kakan tyckte dock inte att det var helt passande och jag fick återgå till att vika papper och knyta själv. Trist tyckte jag!

Akon, du är most likely världens sämsta "rimmare",

Kanske är det inte heller meningen i din Blame-låt men sluta då för guds skull sjunga som om det vore det. Det här rimmar icke, hur du än väljer att uttala orden:

fun - young

done - sons

world - girl

word.
- Om jag hade kommenterat mitt egna inlägg hade jag antagligen skrivit så...
Wehoo, fem kkoppar kaffe redan idag.

Uppdatering: jag har svårt att sätta mig in i rollen som flashkod. Därför dricker jag kaffe, funderar på konstiga saker och skriver osammanhängande bloggar. Om nån nu undrade.

Att göra käk kan vara bland det jobbigaste som finns. Särskilt när man kommer hem från jobbet, inte käkat sen tolv och kylen/frysen är såklart tom.
Idag har jag lagat pyttipanna. Med ägg.
Jag skickade ett sms till D med ungefär de orden för att fråga om han var på väg hem och var sugen. Sen funderade jag lite. Lagat - det lät bra.
Ambitiöst och husmoderligt. Omsorg och kärlek, grytor som puttrar och färska kryddor.

Och sen funderade jag lite till. Det enda jag gjort med dagens middag var att steka.
Pytt & ägg.
Så jag har alltså stekt middag idag. Inte lagat.
Jag är en stekare - bokstavligt talat. Snacka om insikt.

Åh. Jag läser i Smålandsposten, tidningen som varje morgon under min uppväxt låg på frukostbordet. Jag brukar surfa in där några gånger i veckan för att uppdatera mig om hembygden.
Idag står det en snabb skrift om Igelön. Mer kommer tydligen imorgon enligt artikelförfattaren men tonen är allvarlig och kommunalrådet är till och med upprörd. Det handlar om pengar, uppköp och naturreservat. Om tvångsinlösen och länsstyrelsen. Läget verkar vara allvarligt.
Sen ser jag att artikeln har kommenterats. Något som faktiskt inte är särskilt vanligt i smp's nätupplaga. Till och med två kommentarer har skrivits. Den första är från signaturen "fd moderat" som inte vill att kommunen ska slösa skattepengar på stället.
Den andra är från "FG": Igelön? Varför låter det som en otrevlig plats?

Varför är kommentarer roligare att läsa än själva artiklarna...?

Det är konstigt, att man inte kan säga förlåt - varken du eller jag.
Jag vet ju att du var arg på mig och jag var jäkligt irriterad på dig. Säkerligen har vi gått på varsitt håll och gnytt. Och saknat signalen för att höra hej från dig.
Löjligt och så är det där med tiden. Vem vet?
Inte du, inte jag och inte Lisa Ekdahl. Men nu är vi väl tillbaks på ruta ett?
Fast på ett bra sätt! 
Vi vet även om vi inte låtsas om det...