Finfina grejer
Bloggen & jag
"Vad är det för skitläsare du har skaffat dig?" undrar han. Jag försöker säga att ni är rara människor, de flesta är personer jag känner och tycker mycket om.
Han säger: "Är det därför du har blivit så trist och inte alltid skriver som du känner?"
"Kanske..." svarar jag och känner mig lite skyldig. Han känner mig väl, bloggen.
Det finns alltför många inlägg som är markerade med en diskett, som ligger där och väntar och vi vet båda att de aldrig kommer att få se internets ljus. De är liksom förpassade till sparandets skugga. Vissa av dem förtjänar det, andra inte alls, utan hänger där för att jag inte vågar trycka på publicera-knappen.
Jag berättade för Flin vad bloggen sagt till mig. Om tröttheten och tristessen. Hon gillade det inte. Och Flin är en klok kvinna (hon arbetar lite för mycket bara...) så jag lyssnar på henne. Och gör ett tappert försök till att väcka min & bloggens kärlek igen. Det kan gå. Vi får bara kämpa lite, ge och ta. Som i alla förhållanden.
I love Denmark.
Just nu önskar jag lite fler kockar så att det i alla fall blir en soppa...
Och så slut på ordvitserier. Danmark älskade förresten min cementhistoria.
Då älskar jag tamejfan Danmark.
Äta, jobba. Sova
Det är en gåva att kunna sova sött... Visst, jättebra. Men när övergår gåvan till ett rent besvär? Det här börjar anta enorma proportioner och jag sover nästan varje vaken timma? När ögonen är öppna befinner jag mig tydligen på jobbet eller ätandes choklad. Jag vaknar till i reklampauser framför teven och undrar: Vad är grejen med kreditkort. Varför är det lite status och åtråvärt? Det betyder ju bara att man egentligen inte har råd att köpa det på direkten och får skjuta upp betalningen? Sen somnar jag igen.
Blå ögon bakom de bruna?
Jag måste vara världens naivaste människa. Mina ögon är havsblå bakom en brun yta och jag fattar aldrig något förräns det står skrivet med spritpenna i min panna. Jag försöker intala mig att detta är en bra egenskap, att det gör mig öppen och fördomsfri. Fast oftast framstår jag som förvånad och förvirrad i situationer där alla andra är förberedda. Jag sitter liksom kvar på sängkanten och dinglar med bena då de andra borstar tänderna.
Och jag undrar hur jag ska klara mig när jag är medelålders och skrumpen? När jag inte kan skratta bort min omvärldsnollkoll och le lite sött... Så att folk säger: Men duuuu. Hade du verkligen ingen aning?
Ja ba: Näää, vaddå. Jag trodde ju på det folk sa och inte att det var tvärtom. För då skulle de väl ha sagt det med en gång? Eller, vad säger du?
...
Hoppas det blir en regnig sommar? Annars kan det här sluta riktigt illa.
Ett modigt skal liksom
Ungefär här flyger själen av mitt vanliga jag iväg och kvar blir en människa jag aldrig förut sett.
I alla fall inte på en sådär 15 år. Ett modigt oräddt skal som liknade mig och som varken brydde sig om höga höjder eller snabba farter.
Som FÖRESLÅR till D att de ska åka både Balder och Kanonen. Attraktioner jag förut sprungit förbi med händerna över öronen, för att jag mått illa av de andras skrik. Men nu stod skalet av mig först i kön, skakade lite knän och efteråt fnyste hon:
Vad det där allt liksom? Är det redan över?
Det där var ju inte så farligt? Vad ska vi åka nu?
Sen stängde parken, vi traskade hem med jättechokladasken och min själ kom tillbaka.
Allt är som vanligt igen.
Ikväll ska vi till havet och grilla.
Snorgrönt är det nya svarta...
En fin medlaj i snorgrönt band väger upp träningsvärken. Jag överlevde alltså Vårruset. Jag tyckte till och med att det var kul. Och "häftigt" att springa med massa "tjejer" i Slottsskogen. För när startskottet väl gått satte vinnarskallen och tävlingsinstinkten in och jag sprang som bara den. Nästan hela vägen, nästan alla fem kilometrarna och jag förbannade de lata jävlar som promenerade i jeans, dessutom i bredd och så långt från höger där slöisarna var tillsagda att hålla sig. Nog tjatat, jag är nöjd i alla fall. Strax under 30 minuter är inte illa pinkat?
Nu sitter jag i soffan, äter microvärmd spagetti & köttfärssås och kollar på Hem till gården som en annan arbetslös. När jag egentligen är själva motsatsen - arbetsfull. Det är också därför jag är hemma. För att skriva i lugn och ro. Och inte stressa upp mig över kunder som inte fattar ett dugg. Och dricka riktigt kaffe. Och inte stressa upp mig.
Ja ni fattar.
1000 METER
Jag har alltid hatat att springa men jag har inte alltid varit dålig på det.
(eller så var bara min konkurrens ännu sämre?)
För länge länge sedan, när jag var liten, fanns det friluftsdagar på min grundskola. På hösten var det en "turnering" i friidrott som gällde och vi kastade liten boll, hoppade högt och långt och kutade på - ända från terminstart. Man var tvungen att anmäla sig till minst tre grenar och på den stora dagen kom skolan som vi senare skulle slås ihop med. Det var dem vi skulle tävla mot. Vinna mot och spöa skiten ur. Kanske inte riktigt de orden som gympaläraren sa, men han menade nog det.
Hur som helst, många hatade friidrott och valde därför de minst ansträngande grenarna, kast med liten boll, längdhopp och kanske 100 meter. I fyran, när detta helvetet började var jag sjuk dagen man skulle bestämma sina grenar. Gympalektionen efter fick jag veta att jag skulle springa 1000 meter, för det var det förvånansvärt nog ingen annan som ville göra. Och vi måste ju ha en representant från varje klass påstod fascist-gympaläraren...
Jaha, då var det ju bara att springa.
Och som jag sprang.
Och jag vann. Mot de andra fyra fem stackarna som också tvingats till tävlingen.
Sen var det kört. Jag var tvungen att springa de där 1000 metrarna varje jävla år. Som straff för att jag vann första gången. Och såklart vann jag de kommande åren också. Ända tills åttonde klass. Då var jag hyfsat kaxig och vid starten satte en liten blond tjej av i en himla fart. Haha, tänkte jag. Hon orkar aldrig och höll mig på behagligt avstånd. Snart insåg jag att inte heller jag hade krafter och hann aldrig ikapp. Hon vann!
Det var tungt.
Så året efter var nog första gången som jag ställde upp helt frivilligt. Den lilla blonda tjejen hade växt lite. Men denna gången lät jag mig inte luras av hennes sköra utseende. Jag hängde på, sprang om och kom först i mål. Och för att skryta lite extra, var det med god marginal.
Cirkeln var sluten.
Jag fick tillbaka min titel som 1000 meter mästarinna och högstadiet var över.
Och sen bestämde jag mig för att aldrig mer springa. Men jag har diplomen kvar.
Allihopa.
Vårrys
Och framförallt håller det tankarna borta från kvällens stundande vårrus.
Jag kallar det vårrys - för jag får obehagliga rysningar i kroppen bara jag tänker på det och misstänker att blodsmaken kommer att infinna sig redan i trängseln på spårvagnen dit. Den enda träning jag har åstadkommit senaste veckorna är lite viftande med wii.
Den som lever får se. Om jag överlever får NI höra/läsa.
Lurad på 1:a maj?
Samtidigt som 1:a maj?
Har jag (och alla andra hårt arbetande arbetare) blivit snuvade på en ledig dag?
Kristi himmelfärd, brukar inte den vara runt den 20 maj-nånting?
Jag fattar ingenting.
...
Årets första bröllop avklarat. One to go.
Den här var på stadshuset, den långa versionen på 3 minuter. Fantastiskt fint och efter 2.30 grät ja. Andra gången kom när brudgummens far tog mod till sig och stakade fram fina ord. Sen dansade vi till jugoslavisk folkmusik och svensk schlager. Solen sken men kallt om bena. Strumpbyxorna låg i väskan och det fanns aldrig nåt bra tillfälle att trä på dem. Så jag hackade tänder och bet sen ihop. Väntar med spänning på förkylning nu.
Mest för att det då är okej att spela tevespel inomhus fastän det strålar ute.
Vad tror ni?
En kollega till mig påstår att marsipangris på danska heter mandelmasse-nasse.
Och att det till jul finns särskilda sådana grisar på en slags fot.
De heter mandelmasse-nasse-tasse.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Vad tror ni?
Annars sägs det att det är helg? jag har ingen aning, är helt yr efter allt mario kartande under kvällen. Och då har jag ändå bara lyckats låsa upp Rosalina och stjärncupen. Illa.
Det ryktas även om att vi ska gå på bröllop imorgon. Rådhuset och sedan party på saltholmen. Jag funderar på att stå för underhållning - jag tar med tevespelet? Vad tror ni?
Det viskas också om vårrus i mitten av nästa vecka, och att "tjejerna" på mitt jobb är anmälda. Jag propsade på Lunka-gruppen och så blev det. Hur lång tid tar det att lunka 5 kilometer? Det är i Slottsskogen så räkna med att jag stannar en halvtimme hos pingvinerna...
Klarar jag det på under timmen, vad tror NI?
Dagens jobbigaste
... att bita i ett päron och så fort tänderna möter skalet inser man att det inte är moget.
Synd på ett så fint päron!
När jag inte äter frukt, jobbar jag hemma.
Ljuger lite och våndas över Volvo.
Längtar efter cementfabriker och ännu mer efter Mario Kart. Det är tungt att vara mig idag?
...
DET HÄR SKREV JAG IGÅR: Det där med hus. Jag vet inte hur det började men tanken på att ha något alldeles eget upptar halva min vakna tid. Eller snarare att jag & D har något ihop och de timmar jag inte typ tänker på cement tänker jag på kvadratmeter, utgångspris och renoveringsbehov.
IDAG TÄNKER JAG BARA PÅ: 
Och kommer säkert också drömma om Yoshi & gänget.
Andra vuxna saker jag gjort idag:
Tittat på Madicken
Längtat till Liseberg
Ätit smågodis och ingen riktig middag
Jodå. Det går framåt...
Fina känslor och snabba bilar
Och sen. Finns det ett naturligt sätt att säga att man väntar barn? Det diskuterade vi efter att hon på ett småkrystat sätt fick fram att det var saft i hennes vinglas.
"Jaha, du dricker öl och tar en cigg. Det här är inte rosé" säger hon och håller upp glaset. "Är det något du vill berätta?" säger jag fast jag vet och sedan säger "Grattis!"
"Vad fantastiskt och mår du bra?" "Mår NI bra?"
För hur pinsamt är det inte att fråga någon som inte är gravid om de väntar smått?
"Nej, jag är bara tjock" eller "Jag känner inte för att dricka sprit idag?".
Och sedan obekväm tystnad.
Bättre att låta dem berätta, även om det perfekta tillfället aldrig kommer. Bättre att jag får känna mig lite dum och sedan glädjas. Sen sa hon andra kloka saker, och jag är övertygad om att det där kommer bli bra. En bra familj. Och den känslan är fin.
Snabba fingrar?
Kolla hur det egentligen står till med pekfingervalsen HÄR.
Kakan lär spöa mig med hästlängder...
Kommande panik...
Är osäker på om jag har något att ta på mig och väntar på att panik och ångest snart ska komma. "Gah! Nu på lördag? Tänk om det regnar, tänk om det blir 25 grader varmt, tänk om jag får skoskav. Fast det är ju omöjligt, jag har inga skor att ha på mig. Och ingen klänning heller! Och inte har vi fixat nån present..."
Ett smakprov alltså, på vad som kommer inom en snar framtid. I en blogg nära dig.
För tro inte att detta lilla uppvaknande räcker och ruskar mig till liv.
Ha! det är ju nästan en hel vecka kvar...
...
"På höger sida ser ni Nordstan..."
Kan bli hur jobbigt som helst i längden? Fast just nu var det hiskeligt kul.
Nuts & bolts
Vi försökte också ta en kaffe när vi väl kom fram på morgonen, men på café i Köpenhamn serveras mest gammalt blask i termos även om föreståndaren med små röda ögon deklarerade: "de e frisgt" och resterande kunder stirrade hålögt genom cigarettrök på dagens första öl. Klockan var halv tio. Vi gick till ett annat ställe.
Känns också ganska fint med 6 timmars flex till förfogande. Men det blir senare, nu ska här jobbas. Cement för hela slanten. Och imorgon lite brasa. Och innan dess ett huskik. Vi har inte gett upp men jag besparar er detaljerade redovisningar från helgens visningar. Inte värt.