pumpkine

Så här ligger det till. Jag får inte shoppa solkläder till Thailandsresan innan jag tagit de där jäkla sprutorna. Idag SKA jag släpa mig till någon slags dropin-mottagning. Jag är inte särskilt rädd för att ta sprutor, jag brukar nämligen försöka utsätta mig för potentiella rädslor innan de blir fobier.
I högstadiet fick jag tandställning och knatade till tandläkaren en gång i månaden ungefär. Det gjorde mig hyfsat immun mot den där skräcken med röntgenplåtar och sugande rör långt ner i halsen.
Jag ger blod för att hålla mig a'jour med nålstick och röda vätskor. Ja just det - bidra till dem som behöver blod också såklart...
Once and a while kör jag lite extra slirigt på nysnön för att uppdatera mig om bilens halkkunskaper (Ja, D + bror; jag hör hur ni skrattar ända hit men det räknas visst att bromsa in liiite hårdare vid rödljusen).

Så, jag har gett mig veckan ut.
Lyckas jag inte ta dem innan dess är jag fan inte värd att fara till Thailand.

Delar av min familj (kvinnorna såklart, typiskt kvinnligt...) verkar ha ingått en pakt mot min blogg och ifrågasätter min trovärdighet samt en del fakta som visar sig inte vara fakta, bara lösa antaganden.
1. Tydligen finns visst Salong Sylvia kvar. Och tydligen klipper arga Ulla på Flins jobb sig där. Det räcker så.
2. Och Äppelkakis: Såklart att jag inte skriver grejer som kan användas emot mig här...  
Du får helt enkelt skaffa en egen blogg där du kan avslöja pinsamma saker om mig?

Och så händer det grejer på spårvagnen. Jag "samåker" med en cowboy på morgonen. Han har hatt, rock och boots. Jag tror han är musiker, han äter äpplen och har en röd pjäxliknande väska med en nallenyckelknippa på. Han är kanske i 40-års åldern och hoppar av vid Korsvägen. Imorse krockade han i utgången med en äldre, mycket blonderad kvinna i päls. Han skulle av, hon skulle på och trängde sig tydligen. Hur som helst blev han irriterad och kvinnan ropar efter honom "Jag bad ju om ursäkt! jävla... jävla... jävla sketgubbe"
Det är kul med människor som blir ilsket överrumplade och tar till kraftord utan att riktigt veta vad man ska dra till med. Det bästa är när folk helt kommer av sig. Blir stumma och tar till långfingret istället. Peka finger är grymt underskattat. Eller räcka ut tungan... Funkar också.

Jag har funderat hela förmiddagen på hur jag skulle få ihop det med Maskinens "Alla som inte dansar..." och Tito Beltran. Det går sådär. Ni får finurla ut något själva. Och är det jättekul - skriv en kommentar så att jag kan sno skämtet sen.

Förtydligande: Kakan är alltså min mamma. En förkortning av moderkakan men hon gillar inte riktigt förleden, tycker visst att det låter lite vulgärt eller nåt? Nu har jag ett annat förslag, äppelkakan! Hon gör nämligen världens bästaste äppelkakor. Och det passar ju jättebra ihop med pappa päron?

Ojoj, jag har massa att göra. Kan inte sitta här och skriva om frukter på arbetstid.
Men måste berätta, när jag var på Coop Nära i morse för att köpa lunch så var det extrapris på findus färdigmat, 20 spänn - som hittat eller hur. Det bästa var dock hur de saluförde varorna: Perfekt till alla hjärtans dag! stod det i ett rött pappershjärta.
Mikromiddag imorgon alltså - romantiskt eller vad?

Har ni sett det där Vänner-avsnittet där Ross köper ny soffa men inte får in den i lägenheten? Inte ens får upp den i trappan, så det slutar med att han i galenskap sågar sönder den och sedan försöker returnera skiten. 
Håll den tanken. Och tänk er frustrationen igår när jag & D först kommer till uthämtningsstället av våra nya fina soffor.
För det första: de är inte alls välpaketerade och nedmonterade i lådor som de sa i butiken. De är fullt färdiga och därmed enorma.
För det andra: vi har ingen dragkrok på bilen och vägrar att gynna affären med deras ockerpriser på hemkörning.
Slutsats: vi kör med sofforna på takräcket i två omgånger. Snorkig personal informerar oss att: Vi stänger 18:00, bara så att ni vet.

Upp med största soffan på taket då, jag tar i tills jag bli blå och håller på att ramla in i parkerade bilen bredvid, då kommer den manliga ägaren till undsättning och hjälper till att lyfta upp den. Vi surrar fast och susar hem med första lasten. Släpa, släpa, lyfta. lyfta, ajaj och dra lite. Till slut är vi framme vid ytterdörren och det är ungefär nu ni kan återuppta tanken på Ross och hans soffa.
Såklart får vi inte in skiten. Vrider och vänder, lyfter högt upp och drar ut för att börja om. Klockan tickar närmare halv sex och vi har ju en skitsoffa kvar som ska hämtas på lagret. Jag gör verkligen allt för att hålla humöret uppe och frågar D sakta: Hur ska vi lösa det här? Jag ser hur han ryser till och kliar sig i håret. Hur han anstränger sig för att behålla lugnet och inte få mig att tappa motivationen. Då får jag snilleblixten att vi kanske kan skruva sönder den i bitar? Så fram med grejer och skruvaskruva. Av med benen, av med sidorna och halva ryggstödet åkte väck innan vi kastade in delarna i hallen, låste och rivstartade mellan spårvagnarna tillbaka till lagret. Tio i sex var vi där, och processen upprepades. Förutom den delen där vi fick hjälp med åbäket upp på biltaket.
Släpasläpa, skruvaskruva och dradra.
Tillslut var alla delar innanför våra väggar och att montera tillbaka allt var inte så illa som väntat. Klockan åtta hade vi till och med ätit kycklingsallad och D kunde titta på Vetenskapens Värld och jag låg med katt på magen och läste Gentlemen. De enda tecknen på en av mina värsta eftermiddagar på länge, var värken i armar efter bärandet. Jag orkade knappt vända blad i boken eller lyfta kaffekoppen. Men jävligt nöjd var jag.
Nästan så att jag ville sova på soffan under natten, men bara nästan...