Nemas problemas
Och så undrar jag om värken har trängt bort det där lilla jag haft i skallen tidigare, för helt plötsligt visar det sig att jag har noll koll. Jag hänger inte med i referenssnacket på jobbet. Jag blandade ihop Rocky och Rambo (same shit och samma skådespelare) jag kan inte min monty python och nördkillarna på kontoret rabblar scen efter scen ur huvudet. Jag skakar på mitt och säger: Jag vet inte vad ni pratar om.
De skakar på sina och tycker jag är konstig. Vart har du bott de senaste 20 åren, under en sten eller? Det verkar inte bättre. Så jag försöker med: Men jag har annat i mitt huvud, Jag kommer till exempel ihåg min första skoldag, vad jag hade på mig och exakt hur solrosen som växte utanför klassrummet såg ut. Det gör tydligen alla andra också (inte MIN skoldag då förstås, det vore ju smått otroligt?).
Nu tror jag att jag har en tumör som äter upp mitt minne. Jag har ju sett Indiana Jones och Star Wars men sorry, jag kommer inte ihåg dem. Och jag bryr mig inte heller.
Jag är trött.
Och så sitter jag här igen, har lovat ett kapitel till på måndag och inbillar mig att det inte är några problem. Jag ska bara handla kläder till bröllop, åka till Halmstad och närvara vid möhippa, titta på lite fotboll och sova två hela dygn först.
Sa jag att jag var bra på att klaga och tycka synd om mig? Det är det jag håller på med här om ni undrar...
Shit happens
Jo, jag jobbar. Lite i alla fall. D var nyss hemma för att sedan lämna och åka och fylla en båt. Ungefär där slutade jag att fråga mer...
Jag berättade i korta drag om den extremt roliga delen i manuset jag skriver. Han tyckte inte den var lika kul. Det är ett problem vi har, inte samma humor. Ajaj kanske ni tänker då? Det är ju en av de mest fundamentala delarna i ett förhållande (typ efter lika värderingar, repsekt och bra sex?), att kunna skratta tillsammans. Vi löser det genom att skratta åt varandra. Det funkar, tro mig. D är som roligast när han inte vet om det...
Tillbaka till manuset då. Det involverar en upptagen toalett och en väldigt kissnödig kvinna. Och ja, huvudtemat är fortfarande en dansk cementfabrikstillverkare... såklart.
Man blir aldrig för gammal för bajshumor. Aldrig. Jag misstänker att D aldrig introducerats till det roliga och nu handlar det mest om att han inte VILL inse hur kul det kan vara. Jag har försökt förmedla det till honom men han är helt oemottaglig mot temat. Alla andra jag känner tycker det är roligt. Alla på mitt kontor samt storebror, typ. Men inte D. Han tittar på mig med konstig blick, skakar lite på huvudet och säger: Väx upp. Då säger jag: Du kan växa upp...
Förresten, jag kan pusta ut. Nygamla chefen fattade grejen. Jag fick till och med hans frus msn?
Eh.
Jag återgår till skiten. Det är nog bäst så...
Success?
Han är före detta marinsoldat så effekten var liksom dubbel på just amerikanskt navyspråk. "Sir, yes sir" svarade jag med en honnör (i min fantasi).
Men jag tog till mig det. För jag vet ju det, även om jag under en halvtimme på halvkass engelska försökte argumentera för att man inte ska behöva spela spel (och då snackar vi inte dataspel) på jobbet.
Och sedan kastade jag bort allt (min nya tuffa attityd)
när jag svarade på hans "hejdå-nu slutar jag"-mejl med denna bild:
Vilket så klart är supercheesy men har en ännu större betydelse om man vet hur och vad vi jobbar med just nu. Men framför allt är det lite roligt på ett ironiskt vis...
som såklart inte går att förklara. Så jag sätter punkt här.
.
Nu då'rå
Nu ska jag börja jobba. NU.
...
Jag tror att onsdagskul är en öl idag?
Säg det!
Så, pappa har förlåtit mig för att jag inte ringde på hans bemärkelsedag. Han påpekade att bror ringt men inte på grund av faders födelse för X antal år sen, så pappsen fick själv förklara varför de ätit på restaurang den kvällen.
Nästan pinsammare än mig va? Säg att det var det!
Apropå död.
For real
Okej då. Tänkte röra vid en grej som ger mig svindel. Döden.
Jag kan faktiskt inte tänka för mycket på det, då mår jag illa och det börjar sticka i armar och ben.
På riktigt.
Men helgen i Småland kom att handla mycket om död. Ni vet hur det är, man uppdaterar sig om samhället och dess invånare, och snart visade det sig att både den och den avlidit. Många av "naturliga" orsaker, och den del plötsligt och oväntat. Några som försvann för ett tag sen men fortfarande saknas (jag har ännu inte lyckats raderas hans nummer från min mobil).
Och när vi väl pratade om alla dessa (d)öden, undrade jag om det var särskilt farligt att leva i Småland? Så var inte fallet lovade päronen. Grejen är att alla känner "alla" eller känner nån som kände "den" och därför känns det hela mer påtagligt. När någon går bort alltså. Här i stan känner jag några men tydligen inte tillräckligt många för att döden ska komma obehagligt nära. Och det är skönt på något sätt?
Nä. Sockerdrickan bubblar i knävecken. Döden ger mig rysningar, äter kassler istället, kollar fotboll och förtränger slutet på livet. Hejja Henke och go Sverige!
KONSTig
Sen tittade jag på film hemma. Me and You and Everybody we know. Sådär konstig men så konstig att man inte kan sluta titta, och så betoning på KONST då.
Och PAPPA! Förlåt att jag inte ringde igår på din dag! Hur kunde jag glömma?
Vi firade ju lite i helgen men det är ändå inte okej. Jag ska gottgöra dig, jag lovar.
Där fick du!
På fredag morgon ringer lillasyster från hennes kompis mobil. De tältar och lyssnar på rock'n'roll. Och hennes mobil har pajat, hon ringer och berättar så att vi vet varför hon eventuellt inte svarar. Klok och omtänksam som hon är.
Hon säger att hon spillt något i telefonen, något som klistrat ihop knapparna.
Jag och mamma befarar det värsta. Jag gissar på sprit och kakan på kräk.
Syster blir besviken på oss och sedan kommer det fram att det var munskölj.
"Där fick man för att man försökte vara fräsch..." sa hon. Sötaste syster alltså.
...
Och nu kan vi åka till Asien igen för de pengarna, fast de ska vi såklart inte.
Någon måtta får det vara?
...
Halv ett idag vinkade vi hejdå till husbilen. Nu bor den hos en trebarnsfamilj i Jämshög och jag önskar dem all lycka. Det hela ska firas med mete vid bryggan.
Livet kunde varit sämre...
Kasta kasta
Förresten, igår ringde kommande ägare till husbilen (hoppas hoppas).
Världens (kanske universums?) raraste farbror från Västervik knarrade fram frågor och funderingar i 20 minuter och jag blev kär. Om han inte blir lika kär i husbilen kommer jag att kasta den efter honom. Jag vill verkligen att han ska ta den! Han var perfekt. Han och hans hjärnblödningsdrabbade fru som bara ska fara över till Öland för att semestra. Han är perfekt. Hoppas hoppas.
Same but different
Då var vi där igen. Nu har de andra inte bara hunnit borsta tänderna, utan är redan på väg ut genom dörren.
Jag är tagen på sängkanten. Dumma dumma.
Jag som inte ville bry min hjärna med sånt här i helgen. Jag skulle ju fira D's lillebrors student och susa till Småland, göra affärer och minst av allt - tänka på jobb.
Det liksom eskalerar. Och jag - jag imploderar. Till ett litet svart hål.
Dumma dumma.
Annars då?
Jag grillade. Både mig själv (i solen) och annat kött. Vi "grillade" också en gång utan att grilla. Alltså - vi tände grillen för att det var roligt och mysigt att elda.
Nu jobbar jag. Och tänk vad snabbt allt kan vända, från att ha varit apkul till tråkigt till roligt igen. Och så hoppas vi att det stannar där!
På husbilsfronten intet nytt. Några mejlar sitt intresse, jag svarar samt ignorerar ivrigt en person. På lördag smäller det. Närmare info kommer.
so long.
hot hot hot
Jag frågade D om det var varmt på hans jobb igår.
Han sa: Inte lika varmt som i Brorsmåla på julafton. Jag fattade precis.
Det brukar vara runt 27 grader i köket hemma i Småland om jularna. Massor med upprymda människor, öppna spisar, levande ljus och en vedpanna i källaren som går på för fullt...
och Tess: klart jag inte glömmer! Det var en av de bästa kvällarna någonsin tror jag. Jag syftade på fira med familj & oklassisar...
Fy fan vad vi är bra!
Hej helg!
Nu tar jag min påse med rosé, ett litet silvrigt paket och åker hem. Snart kommer J. Hon gick upp med sin sista uppsats igår, idag är hon översättare. Det ska vi fira.
Det sa jag till D.
Han ba: "Men jag då? och du då? Firade vi verkligen våra?"
Ja ba: "Jag vejt ikke."
"Då gör vi det ikväll!"
Ps, jag tog min magisterexamen för tre-fyra år sen(?)
D blev officiellt fysiker för ett halvår sen. Hurra!
Trist men sant
En grym längtan och plågsam saknad till mitt barndomshem spökar. Jag vill meta vid bryggan, flytta kossor, klippa enorma gräsmattan, snubbla till brevlådan i tofflor och torka bort alla kafferingar från vaxduken. Dessutom finns det ett gäng vänner och en auktionshall som borde besökas. Om en vecka är jag där men är livrädd att jag inte ska hinna med allt det där underbara.
Tänk att något så fint kan kännas tungt ändå, och särskilt innan det ens har startat?
Det bästa är att inte förvänta sig något, för då kan man inte bli besviken?
Läggdags?
- då är det dags att sluta jobba och börja sova!
Passa på
Klockan är snart 21 och här sitter jag och jobbar. Jag får passa på när D inte är hemma, han blir nämligen arg när jag arbetar för sent om kvällarna. Han fattar inte riktigt att jag måste passa på när jag har "flow", man kan liksom inte skriva när det inte finns inspiration. Hans siffror och formler kan oftas räknas på mellan 8-17. Mina bokstäver kommer lite när de vill. Och då gäller det att fånga dem.
Amy Winehouse hjälper mig.
Jag skriver ett helt nytt kapitel och jag mistänker att det går bra.