Blå ögon bakom de bruna?
Jag måste vara världens naivaste människa. Mina ögon är havsblå bakom en brun yta och jag fattar aldrig något förräns det står skrivet med spritpenna i min panna. Jag försöker intala mig att detta är en bra egenskap, att det gör mig öppen och fördomsfri. Fast oftast framstår jag som förvånad och förvirrad i situationer där alla andra är förberedda. Jag sitter liksom kvar på sängkanten och dinglar med bena då de andra borstar tänderna.
Och jag undrar hur jag ska klara mig när jag är medelålders och skrumpen? När jag inte kan skratta bort min omvärldsnollkoll och le lite sött... Så att folk säger: Men duuuu. Hade du verkligen ingen aning?
Ja ba: Näää, vaddå. Jag trodde ju på det folk sa och inte att det var tvärtom. För då skulle de väl ha sagt det med en gång? Eller, vad säger du?