pumpkine

Mer jul.
Det gick ju bra, en jul utanför Brorsmålagränsen även om det kändes märkligt emellanåt.
Och familjen, tro inte att jag inte saknade er, för det gjorde jag. Massor.
Och förutom det upptäckte jag fler saker:
1. Barn får vänta ett tag till, jag är inte redo för de uppoffringarna.
2. Melodifestivalspelet bör ej spelas med D's familj.
3. Skidandet går bättre med en öl i ena benet.
4. Oj så handikappad man bli när man inte kan språket. Tågresan dit blev en upplevelse.
5. Alla är galna. På ett eller annat vis, inklusive jag själv!

PS1. Hokus pokus och så får jag plötsligt många konstiga kommentarer här.
Den här är min favvo:
This page is very informative and interesting although often sad and upsetting.

PS2. Återkommer med en årslista. Ska bara sova på saken. Exciting or what?

Jo. Jag väntar på ett blåmärkes uppenbarelse på min högre höft.
Stort som ett stekt ägg ungefär.
Annars är jag förvånad över mina ski-skills. Klart att jag gjorde ett par snygga vurpor i backen... Den bästa var nog när skidorna korsades, jag for två meter fram, sprutade upp en snökaskad över mig och gled sådär 10 meter ner i backen med huvudet före. 
D tröstar mig med en öl på närmaste puben och sen är allt bra igen.
Och som sagt, jag är förvånad, ibland går det nästan riktigt bra. Och det lär inte blir sämre, jag har tre dagar kvar att öva på. Hoppas ni känner igen mig när jag kommer hem, gul och blå - med bulor på.

PS. uttryck jag för tillfället hatar: ETT AXPLOCK
NU: Gud Jol igen.

Förresten, jag är ap-trött på romantiska komedier som alltid slutar med att kvinnor dissar män som gjort bort sig men nu ber om förlåtelse med blommor och världens uppståndelse. Männen får släpa sig ut genom dörren och traska gatan ner med buketten slokandes bakom sig medans kvinnorna står kvar, hårt blundade tills en stor svart kvinna ropar: Men gå efter honom då, annars gör jag det. Och kvinnorna stapplar ut genom dörren med småsmå steg eftersom de alltid har sådana där "pencilskirts" och först ser de inte männen för alla "vanliga" människor som är i vägen och kvinnorna tror att nu är det kört, nu får vi leva ensamma i all evighet, när det plötsligt blänker till lite längre bort och folk liksom flyttar på sig och kvinnorna ser männen där borta. Och så ropar de, trippar snabbare och viftar med armarna, springer in i någon chick stadsmänniska som spiller sitt ta-med-kaffe över kappan, ber om ursäkt och springer vidare. Det är nu männen liksom känner på sig att något är på gång, stannar upp och vänder sig om. Tar emot kvinnorna med öppna armar, snurrar ett varv och så kysser de varandra. Sen kommer regnet. Och sen är det slut.

Tänk er Hugh Grant. Och Julia Roberts, Sandra Bullock eller annan brunett. Fattar ni vad jag menar?

Fy farao alltså, Åhlens är så jäkla bra. Jag älskar Åhlens. Kanske för att många varor är märkta med ett stort fint Å och då känns det liksom som hemma.

Under dagens lunch var jag där tre (3) gånger. Jag letade efter en sak "Hm, jag kollar Åhlens", handlade och gick ut. Nästa grej på listan resulterade i att jag snurrade ett varv i femmanhuset och sedan kom insikten "Aha, Åhlens!" och snart stod jag i kassan igen. Åter till min inköpslista, sen ta ut pengar och sen tillbaka till - just det - Åhlens.

Och nu, julhandel - check.

Förutom prinskorv. Jag tänker äta prinskorv och rödbetssallad till middag ikväll, vad D än säger. Så har jag det avklarat också.

Mina favoriter på julbordet är rödbetssalladen och prinskorvarna. Det är i princip det enda jag behöver. Nu börjar jag bli lite stressad, särskilt över salladen. På D's företagsjulfest fanns ingen och mitt jobb kör julfest med karibiskt tema ikväll. Chansen till rödbetor där känns ringa. Undrar hur det är i Österrike? Eller ska jag handla upp ett lager och släpa med mig? Någon som vet?

Åh tänk vad bloggen är bra. Då kanske det trots allt inte finns något kattproblem?

Hade jag haft grejer att sälja hade jag sålt dem här. Kanske ska jag förvandla min bloggen till blocket. Eller nä, för min pappa hade antagligen köpt ALLTIHOPA. Han är lite av en hamster...
Nedan följer några välbekanta dialoger mellan mig och rara far: 

"Men inte ska du slänga den där?"
"Eeh, jo? en gammal glasskartong är väl inget att ha?"
"Nja, en jättefin och praktisk plastburk ser det ut som. Där kan jag ha spikar. Eller så kan vi göra hål i locket och ha metmask där när vi fiskar i sommar. Eller så kan vi..."
"Här! Jag fattar"
 
"Inte ska du kasta det där tomma cornflakespaketet?"
"Jag hade tänkt elda upp det..."
"Åh nej. Det kan jag ha och skriva långa listor på. Lagom styv och hård kartong serru. Jättebra, perfekt faktiskt."
"Jaha, ta den då. Ta den."

"Hallå där, vad hade du tänkt göra med den där gamla döda blomman?"
"Jo, jag hade tänkt lägga den på komposten. Den är som sagt död."
"Stopp ett tag. Vi tar in den här i ladugården och ger den ett halvår. Kanske den repar sig? Jag ser faktiskt ett grönt blad där... och där är ett till."
"Visst."

Så är det ibland. Men själva grejen är nu inte att håna min kära papps som sparar på det mesta. För ganska ofta får han användning av det där som jag kallat skräp för någon vecka sen. Och de gånger jag bett om hjälp för att få något lagat, funderar han en stund, tar sedan på tofflorna och knatar ut i garaget för att hämta något.
Han har nämligen alltid en lösning på mina problem. Kanske är det inte den mest självklara eller allra naturligaste, men alltid en lösning! Och ofta den allra bästa...

Passagerare som reser med en del av överkroppen gipsad, från midjan och uppåt, behöver endast en stol för att få resa. Vuxna passagerare som reser med en del av underkroppen gipsad eller helt bengips, måste betala för sammanlagt tre stolar för att få resa.
Som sagt, jag är ingen stjärna på skidåkning. Och förväntar man sig det värsta blir det aldrig några obehagliga överraskningar!

Nytt bra ord uppfunnet. En kollega som ursprungligen kommer från andra sidan jordklotet rensar i en kartong och ropar: "Är det här scrap?".
Alltså en blandning mellan crap och skräp. Jag gillar't.

De är ju för härliga, mina hyresvärdar.
Visst berättade jag om hur förvånad jag blev när jag möttes av en vänlig röst i telefonen i måndags? Detta är deras nya knep: förvrängd vänlighet. Inget har hänt med vårt avlopp.
Så igår eftermiddag ringde jag igen, och möttes av ännu en glad kvinna. Jag frågade när min rörmokare skulle komma. Hon svarade med att säga att han var på väg. Det sa du i måndags också. Hon försökte flera gånger käckt avsluta vårt samtal men jag fick in några synpunkter trots allt. Jag hann säga: "Jag är ingen rörmokare", "Det är inte så kul att diska på toaletten" och "Ja, värst är det väl för grannarna under som säkert får mögel i taket". Det kändes inte som om hon lyssnade, jag suckade och la på. En timme senare ringer hon tillbaka och börjar ställa frågor om våra rör. Saker jag redan berättat för henne. Två gånger förut. Sen säger hon att rörmokaren ringer mig när han är på väg. På ett väldigt vänligt vis. Jag kan liksom inte bli arg. Fasen också. Jäkla skit. Nu är jag arg.

Känner ni igen den där känslan av att verkligen vilja förstöra något? Ta sönder, krossa eller kasta. Ibland till och med slå? SÅ känner jag nu, av ingen särskild anledning. Eller av så många att jag inte kan urskilja någon?
Jag spanar på kablarna in i bordgrannens dator. Tänk att få dra ut dem. Eller i alla fall få trycka på offknappen på eldosan? Jag vill så gärna. Förstöra lite. Liksom. 

På väg till födelsedagsfesten i lördags tvingade jag D att stanna i Ullared. Vi skulle köpa julklappar till två små syskonbarn och knödde oss in i Helvetet på jorden just då.
Jag kände redan två kilometer innan ankomst hur irriterad D var, mest genom hur han hanterade växellådan. Och väl på parkeringen bland kundvagnar, spöregn och giriga gubbar kände jag att det här kunde sluta illa. Men så ser vi en bil som tänker lämna sin plats och vi blir tillfälligt lyckliga och glider ditåt med glädje.
Då, DÅ dyker en annan bil upp runt krönet och spanar in samma ruta som vi. De sätter på blinkers, D svär tyst för sig själv, blinkar med helljuset och när första bilen backat undan trycker han gasen i botten. Han far fram och jag håller hårt i lilla handtaget ovanför passagerarrutan. D tvärnitar lite snett inåt-framåt och blockerar precis den röda toyotan som försöker snika sig in. Helt galet och fruktansvärt osvenskt. Men härligt på nåt sätt.
Den utländska mannen med mustasch i mötande bilen hoppar ut och mina fördomar säger att han kommer slå oss, men han viftar lite med armarna, säger: "Ey, du kunde blinka i alla fall".
Jag hör hur D pyser ut sin samlade ilska och börjar återta sin svenska form trots vår gamla bmw, kostym (inför mormor-fest) och ofrivillig backslick på grund av regnet.
Han säger: "Okej, det var inte meningen" sen låser han bilen, fäller upp paraplyet och går lite nonchalant därifrån. Han ser jäkligt nöjd ut.
Det kunde varken kommande köer eller värsta trängseln ta ifrån honom...

Vi har en riktig skojare i vårt hyreshus.
Igår hade nämligen "Gorbatjov" bokat tvättiden före mig...

Jag fortsätter med hålla för öronen och ropa la-la-la för att slippa höra hur kul helgen i Småland var. Och hade det inte varit för att jag visste att halva min bekantskapskrets var på ett & samma ställe hade 70-års kalaset varit en förbluffande fantastiskt fin fest. För det var det. Kanske galet är ett annat bra ordval. För kom ihåg att det var 70 som D's mormor fyllde. Jag kan säga att sytanterna inte var snåla med gin i glasen. Jag som körde drack julmust men småfnissade ändå mest hela tiden.
Vi gav mormor en webbkamera med headset (så att vi kan se & snacka över skype). Först packade hon upp hörlurarna och ropade av förtjusning. Sen fick hon fram själva kameran och skrek: "Är det en mp3? Jag har en mp3-skiva med över 300 låtar. Jag sätter på den på morgonen, sen räcker den hela dagen!" Men hon blev inte så besviken när vi berättade att det var en kamera heller. Och hörlurarna, de kom snabbt till användning. En dam tyckte att det spelades för hög musik. Då gav D's mamma henne hörlurarna: "Här, ta på dem så slipper du höra" och så skruvades volymen upp. Och damen satt i soffan med lurar på och log.