Öråd och överlevnad
Igår tittade vi på "En komikers uppväxt" och diskuterade om man var ett gott eller ont barn som barn. Jag hävdar såklart att jag var god och vid de tillfällen som kan betraktas som onda förstod jag inte bättre. Nej, jag var verkligen ingen mobbare men ganska så trygg i min mellanposition som jag skapade i skolan. Trots det blev jag & kompisarna kallade till skolsyster, fick sitta på kuddar i en ring på golvet och dra frågelappar ur en hatt, för att prata om känslor och öka förståelsen för varandra. Jag kommer inte ihåg vad vi diskuterade, så jag antar att det inte var något viktigt.
Jag kommer dock ihåg mitt allra elakaste. Det fanns en tjej i min mellanstadieklass som var ungefär som jag. Någonstans i mitten men skillnaden var att hon kämpade hårt för att ta sig upp. Vi gillade inte varandra så värst och lät det vara så. Vi umgicks inte, pratade inte och hon bjöd inte mig på sina kalas. Jag brydde mig inte. Men en eftermiddag sa jag till henne:
Du har ju inget riktigt skratt. Det låter skitkonstigt när du skrattar!
Och oj, det var inte snällt. För det betydde att jag genomskådat henne, att hon faktiskt inte var glad på riktigt utan pressade fram läten som skulle passa in. Hon blev ledsen.
Och jag brydde mig inte. För jag trodde inte att hon gjorde det, det var ju vår tysta överenskommelse, att låta varandra vara. I efterhand ser jag att vi inte hade någon hemlig pakt om det ovan nämnda. Trots att Robinson och utröstningar ännu inte visats på teve var det så det funkade i mellanstadiet. Öråd och överlevnad.
Vi visste bara inte om att det fanns ord för det?
Jag kommer dock ihåg mitt allra elakaste. Det fanns en tjej i min mellanstadieklass som var ungefär som jag. Någonstans i mitten men skillnaden var att hon kämpade hårt för att ta sig upp. Vi gillade inte varandra så värst och lät det vara så. Vi umgicks inte, pratade inte och hon bjöd inte mig på sina kalas. Jag brydde mig inte. Men en eftermiddag sa jag till henne:
Du har ju inget riktigt skratt. Det låter skitkonstigt när du skrattar!
Och oj, det var inte snällt. För det betydde att jag genomskådat henne, att hon faktiskt inte var glad på riktigt utan pressade fram läten som skulle passa in. Hon blev ledsen.
Och jag brydde mig inte. För jag trodde inte att hon gjorde det, det var ju vår tysta överenskommelse, att låta varandra vara. I efterhand ser jag att vi inte hade någon hemlig pakt om det ovan nämnda. Trots att Robinson och utröstningar ännu inte visats på teve var det så det funkade i mellanstadiet. Öråd och överlevnad.
Vi visste bara inte om att det fanns ord för det?
Kommentarer:
Trackback