pumpkine

Förresten, jag mötte en likasinnad igår. En som inte heller får glittriga ögon eller nåt mjukt i rösten - när man talar om kantareller: Mm... smörsteka kantareller...
Utan en som mest som ja ba: Kolla en gul svamp, den tar jag.
Mest för att det är kul att leta/hitta/plocka och INTE sedan rensa/steka/äta.
Folk blev upprörda när vi inte kände något särskilt för skogets guld.
Vi ba: en svamp är en svamp är en svamp.
De ba: Men åh! fatta - smöööörstekta, stekta i smör. Eller i en gräddstuvning, det går också bra. Det vattnas i munnen bara vi tänker på det.
Vi ba: Känner ingenting.
De ba: Vad är det för fel på er?
Vi ba: Okej, vi smakar väl igen då, med det blir ju mindre till er?
De ba: Öpp öpp öpp, håll er till potatissalladen.
Vi ba: Tack.

I förrgår var det after work med dankskt tema eftersom Cementfabrikspelet "nästan" levererats. Vi åt pölsa, drack gammeldansk och jag fick tårar i ögonen av hejdå-kramar till folk som gjorde sin sista dag. Igår ångrade jag lite av gammeldansken, sen åkte vi typ till Skaraslätten, hälsade på vänner som har ett torp där och plockade svamp, grillade och höll i bebis. Idag spenderades lite lön på stan och nu ropar dammsugaren på mig för att sedan med gott samvete ägna resten av kvällen på teve i olika former. Det här är vad jag kallar helg.

Dagens födelsebarn: Jessica.


remember. remember. remember (fame).

Nu börjar det, födelsedagsstimmet.
Typ nästan alla vänner jag känner fyller år i dagarna. Min mobil blippar påminnelser och jag skriver på handen för att inte glömma. Och så gör jag en anteckning här med...
Först ut: Anna.

När katten är borta dansar råttorna på bordet.
I det här fallet är D katten som tittar på bio med pojkvänner och jag är råttorna som precis har plockat fram datorn här hemma efter att redan ha arbetet nio timmar och tänkte köra några till. Men sen, när klockan slår 21.15 så kastar jag mig i soffan med tevespelet och låtsas att jag spelat till mig nintendotummar när han kommer innanför dörren. I själva verket består svullnaderna på fingrarna av redigerandetryck på sista liret av danskmanus.
Så det så. Men säg inget till D, han blir så arg när jag jobbar extra...

D har hittat Kunskapskanalen fastän jag försökt gömma den på kanalplats 89. Nu är det enbart konstiga djurdokumentärer eller religionsdiskussioner som gäller, inte tevespel eller Seinfeld-avsnitt, för regeln "direktsändning" går före råder i vårt hushåll. Sen har jag dåligt samvete efter att ha satt dit "våra" reklamutdelare. Någon gång i månaden ringer deras chefer(?) för att kolla om vi under helgen har fått blad från Siba eller Toys'r'us. Jag orkade inte minnas och sa tvärt nej till rösten i telefonen. Hon sa: Jasså, det menar du och jag kände att nästa samtal ifrån henne skulle gå till en fjortis som sparar surt förvärvade reklamutdelarpengar till en nytt ps3. Vilket han nu aldrig kommer kunna köpa för att jag indirekt gett honom kicken, typ. Livet är hårt.

Jag sitter och funderar på om jag möjligtvis skulle läsa en liten kvällskurs nu till hösten? Vore väl kul att åter träda in i tentor och tweedkavajers värld? Så nu plöjs utbudet igen, än så länge har jag hittat Fornkyrkoslaviska och The Matrix - filosofiska frågor (Kursen är en introduktion i klassiska filosofiska frågor med utgångspunkt i filmen "The Matrix"). Jag har redan några obskyra kurser i mitt bagage. Vad sägs om Rysk 1800-talsprosa eller runologi? I Karlstad fanns den fina kursen "Livets mening 5 poäng", ångrar bittert att jag aldrig tog den, för då hade jag ju inte behövt sitta här och vela.

Annars är Skottland bokat. Vi funderar på om det är värt att hyra bil, för våra egna livs skull? Att köra på vänster sida är inte min starka sida...

Det börjar så fint, ungefär som i gymnasiet när man köpte kalender och kollegieblock i början av terminen och sa till sig själv: Nu ska det vara ordning och reda här.
Sen, halvtid så är allt utspritt, rörigt och nästan oförståeligt. Likadant med mina projektdokument. De heter konstiga förkortningar, innehåller siffror som kan ses som datum eller versioner och ligger överallt och ingenstans.
Och så frågar nån: "Var är texterna till sluttestet?"
eller: 
"Feedbacken till frågorna, har du dem?"
Jag svarar: "Jadå, vänta lite" och börjar svettas...
På något märkligt sätt lyckas jag till slut finna rätt grejer och tänker förmanande till mig själv: "Nästa gång, DÅ ska det vara ordning och reda här!"
Mmm, yeah right.  

Jo jag lever, har bara väldigt mycket på jobbet nu. Deadline närmar sig och jag upptäcker för varje timme som går att jag skjutit upp och ignorerat en hel del grejer till de där danskarna. "For helvede..." vill jag INTE att de ska säga och skyndar därför på med test, tutorial och annat trams. Be right back.

Om några veckor är det exakt 10 år sedan jag packade väskan och flög till Skottland. Där stannade jag tio månader för att servera rikemansbarn frukost, middag, eftermiddagste samt kvällsmat. Jag och kompis bestämde oss i slutet av gymnasiet för att fara utomlands men vi ville inte bli au-pairs och inte fara till Amerikat. Nä vi skulle minsann till regn och rusk där Loch Ness bor. Jaja, Skottland sa många och tänkte inte mer på det. Tills vi fått jobb och bokat biljetter och sa: på söndag drar vi.
Efter elva månader kom vi tillbaka (den sista av dem tillbringades på tåg i Europa). Rika på erfarenheter, fulla av kärlek åt olika håll och nöjda med upplevelsen. Jag drömde dock mardrömmar flera nätter i rad då jag var tillbaka i middagsdisk med uniform där en liten fluga ingick, och vaknade upp kallsvettig för att sedan pusta ut och inse att jag var hemma bland gröna tapeter och inte i ett rum med en råtta och heltäckningsmatta.  

10 år sen. Nu planeras en reunion. Vi funderar på att åka tillbaka, säga hej och avsluta en gång för alla. Ett problem kvarstår, vi måste få med den tredje delen i vår musketörgrupp. På plats fanns nämligen en tredje svensk tjej som vi i början tog lite avstånd från för att sedan helt ta in henne i våra hjärtan. Problemet igen då, hon har en annan trio nu, som består av en son och två tvillingdöttrar. Hoppas att de godkänner en helg i nostalgins tecken och kan klippa navelsträngen för tre dagar eller så...

Trevlig kväll igår. Jag tvingade D att spela spel. Vanliga spel och inte tevespel för en gångs skull. Sen fuskade jag och ångrade mig och hittade på egna regler OCH kom undan med typ allt, tack vare de magiska orden "Jag fyller faktiskt år idag..." Nu kan jag inte nyttja dem på en sådär 364 dagar men fram tills dess har jag massor och åter massor med böcker att distrahera mig med. Ingen hund med spiralhals dock. Lite synd.
Och så Jonas & c:o på kvällen. Det var kempekul.

Igår framför speglen när jag tandtrådade, tittade jag på mig och sa: Hörru bruden, du ser inte en dag äldre ut än 22 och ändå blir du 29 imorgon. Vad hände?

Egentligen vill jag inte vara sådan här,
men det enda jag egentligen önskar mig när jag fyller år är detta:

För er som har lite problem med att förstå mina konstnärliga alster, ska jag förklara. Allt för att inga missförstånd ska uppstå. Det där är en sån där söt liten hund med spiralig hals som man sätter i bilen, förslagsvis framme vid stora rutan och som sedan gungar och svänger med huvudet i takt som man kör. En sån vill jag ha! Inget annat.
Idiot tänker ni, tänk om hon får 67 stycken. Nej, så många presenter räknar jag inte med, men skulle det bli tre stycken är ingen gladare än jag (särskilt inte D...) för då har jag en hel armé att sätta i bilen. Hurra.

SLUT PÅ MEDDELANDET.

Nu när det är sådär sommarljumma nätter, när solen på morgonen söker sig mellan rullgardinen och fönsterkarmen för att kittla grusiga ögon och när fönstrena står småöppna, är sömnen svag. Jag vaknar lätt men somnar om lika snabbt. Nätterna känns evighetslånga när man kisar mot väckarklockan sju gånger om, för att se om tiden är slagen till att stiga upp eller om man får lägga tillbaka huvudet på kudden och blunda igen. 

Man kan därimellan vakna av småsmå tassar som traskar över magen, en tung pojkvänsarm runt midjan eller sopbilens skrammel utanför porten.
Äger man armen som ligger runt min midja kan man även vakna av först lite småfnittrande som snart mynnar ut i högljutt gapskratt. Jag drömde visst något väldans underhållande på morgonkvisten, vaknade av min egen munterhet samtidigt som D petade på mig och verkligen ville veta vad som var så kul. Tyvärr var jag inte kapabel till att berätta, dels på grund av tunga ögonlock och dels för att jag inte ville förstöra historien.
Nu kommer jag inte ihåg någonting och när väckarklockan ringde var jag lika morgonsur som vanligt. Men DÅ var det roligt. Och lite nu i efterhand också...

Min mobil ringer när jag sitter och testar den hemliga genvägen till förrådet i danska cementspelet (den är fruktansvärt rolig, genom att klicka på en staty föreställande huvudet på en av företagets grundare så flyttas en bokhylla på kontoret och avslöjar en brandpålestång rakt ner till källaren - men det är en parantes...)
En mycket förvirrad kaka börjar mumla i andra ändan av tråden. "Jasså? Är det DU?" Tydligen skulle hon ringa till sin andra dotter för att fråga om hon ville följa med till Karlshamn för att handla present åt sin första dotter vars bemärkelsedag snart infaller. Men ringde alltså fel. Det var kul. Och bra, för det tyder på att hon verkligen har låtit HELA hjärnan ta semester?

Slut på semester, imorgon ska det åter arbetas. Känns okej. Forutom att en bokstav på mitt tangentbord har slutat att fungera, den runda ringen med två prickar over är dod. Mycket märkligt.  

Sommaren innan jag började gymnasiet var svår. Mest för min mor, för det var hon som fick ta störst med skit i min tonårsfrigörelse. Jag var hormonstinn och började varje mening med: "Meh... alla andra får ju..." Det var också i den här vevan som hon gav mig det bästa rådet någonsin, fast det förstod jag ju inte då. Då tyckte jag att det var det värsta som kunde hända och trodde på allvar att hon ville mig illa.
Jag var knappa sexton, det var sommarlov och östersjöfestival (årets händelse). Jag ville såklart fara dit båda kvällarna, fredag + lördag. Hon förklarade sansat att det räckte med en dag. "Du får välja vilken, men bara en av dem. En av dem räcker Åsa."
Jag var förstörd, förkrossad och förbannad. Alla andra fick ju (sanning med modifikation). Jag grät, slängde i dörrar och ignorerade henne sedan hela den kvällen jag tvingades stanna hemma. Jag trodde att hon inte förstod vad jag missade, the time of my life typ. Fast det var ju just det hon gjorde, kloka kakan. Rådet hon gav mig var att det ALLTID räcker med en dag. Och det gör det fortfarande. Det blir ALDRIG kul när man är ute två dagar i rad, antingen har man så fantastiskt roligt första och blir därmed så besviken på andra, eller så spar man på krutet på första och inbillar sig att man får igen det på andra, vilket inte händer. Så, dagens läxor:
Det är farligtfarligt med förväntningar och Mamma vet alltid bäst.

Och idag är det visst dag tre på way out west här i stan. Jag dricker Jaffa, pratar i telefon med storebror och ser en halv film. Och är inte det endaste bitter över att biljetterna är slut.

Såja. Nu hemma i lägenheten och firar D's framgång med drinkar av taxfreesprit. Klart att det är skönt att komma bort men man kommer inte undan med att det är fint att komma hem. Och vi har ett fint hem, det insåg jag idag när nyckeln vreds om om citronträden hälsade oss välkomna med fem nya centimetrar. Nu lyssnar jag på musik via datorn och spontandansar i köket. Tänk vad lite cointreau kan göra.
Förresten är det festival i stan och jag skulle gärna ta några danssteg där också men går det köpa biljett nu? 
Annars kan jag spendera morgondagen med att förklara Orups storhet.
Förresten, säkraste tecknet på att man haft semester, mina naglar är så långa att jag knappt kan knappra på tangenterna. Inte cointreaus fel alltså. Vi säger så.

Jag hade elva kilo till övers i min packning så jag tänkte ta hem han här:

Han var strandens snyggaste kille efter D, och förgyllde mina soltimmar. Men istället köpte jag en litenliten pengabörs som packades ner i min storastora resväska och i eftermiddags landade vi återigen på svensk mark. Kaaaalmar.
Och åt den godaste kebaben på hemstoppet i Emmaboda, lite ironiskt va?
Nu då? Fortfarande i Småland men förhoppningsvis i stan igen framåt fredag.

Och så lite personliga meddelanden.
MARI: Vi hörs när jag är i Götet?
TESS: Vi planerar och försöker få ihop det till maskeraden. Vet ej ännu om det lyckas. Återkommer snarast.