...
Pappas kusin Viking är bland de bästa som finns. Ikväll ringde han och pratade snabbt igen, han talar i raketfart för att hinna säga så mycket som möjligt eftersom minuttaxan mellan Sverige-Finland frestar på hans pension. Han har precis pratat med min far och ringer sedan mig för att i korta drag förklara innebörden av deras samtal. Det går på en mening, resten ägnas åt att återge en seriestrip från Hufvudstadsbladet och beskriva alla sorters kräk i vår släkt: moderssuggor, mansgrisar, vanliga idioter, hjärnskadade, fegisar och tjockhuven. Han räknar sig själv till sista kategorin.
Sedan skyller han allt som vanligt på karma - att Sjöbergs måste gjort något rysligt förskräckligt i begynnelsen och nu får vi lida i all framtid. Amen.
Andra saker jag lärt mig idag:
* Höst är synonymt med råttor i cykelförrådet. Jag vet att de sitter på min sadel när ingen ser dem.
* Läs hela mönstret innan du börjar. Jag trodde att jag virkade en liten apa, det visade sig vara en äggvärmare med öron.
* Massor om Iran efter att ha tittat på fint animerade filmen Perserpolis.
...
Hann med en sväng på bokmässan och som vanligt var där trångt och panikartat, jag flydde fältet utan en enda bok.
Idag spanade jag in "Ensam mamma söker" och förundrades över vilka puckon den där Anette(?) verkar ha hittat. Klängiga män som bara pratade om glimten i ögat, jag hatar det uttrycket. Och sedan förfärades jag över att flertalet av hennes kandidater kom från en radie på tio mil kring mitt barndomshem. Då blev jag rädd, stängde av och gick för att krama på min bakfulle kille som hasar runt i kofta, kliar sig i huvudet och pratar energi. Ibland kan det liksom hugga till i hjärtat och man kan tänka: klart jag gillar honom och ännu mer fantastiskt att han råkar gilla mig lika mycket?
Nu ska jag baka äppelkaka.
Tio kvar
What a joy
1. Kör på fel sida vägen.
2. Deras VVS är helt oförståelig, typ alla rör synligt hängade på ytterväggen, två kranar på handfaten som gör det omöjligt att hitta en schysst vattenblandning, heltäckningsmatta i badrummet, alltid ap-dåligt tryck i duschen och alltid lampknappen till toa på väggen utanför.
3. Alla deras jäkla småpengar. Kom igen, varför hålla på med två pence?
Såklart att det finns massa fina saker också. Dem tar vi en annan gång, jag har faktiskt ett jobb att sköta.
...
Dålig start på dagen. Att bli missuppfattad är bland det värsta som finns...
Annars ska jag tydligen gå på bokmässa och discobowla i helgen. Blir nog fint.
Debbie right?
Fyllda med förväntan och varsin pint satt vi nära scenen i en timme för att lyssna på gitarrgnid, basen i trummor som liksom skakar hjärtat och kanske en och annan falsk ton från en sliten coversångare som för länge sen borde klippt sig och skaffat ett jobb.
Det där sista var väl ungefär allt vi fick. En man, en enmansorkester, en kille som spelade gitarr, blåste munspel, trummade med ena foten och klinkade på synth med tårna från den andra foten. Där emellan sjöng han sina egna låtar, så där Belle & Sebastian-aktigt som alla alternativa skottar verkar eftersträva. Det var kul i sådär åtta minuter, det vill säga två låtar. Fast det roligaste var innan han började spela. Han stämde sina sjutton munspel och försenade därmed spelningen i en halvtimme, sen gick han förbi oss, stannade upp vid E och sa: "Hey!"
E såg förvånand ut och innan hon hann säga något så sa han: "Oh, I though you were someone else", vände på klacken och gick. E tittade på oss, såg lite förnärmad ut och halvskrek mellan högtalarknastren; sa han "I thought you were a male?" Klart han inte trodde.
Och senare under spelningen sa han i mikrofonen till E: "Whats your name anyway, I thought it was Debbie". Så numera heter E Debbie.
I alla fall, de egna låtarna han spelade gjorde vi snabbt till våra, vissa av oss lyckades till och med sjunga med. Låtar om att sova länge och inte kunna sova alls, att vänta på en flygplats i Tokyo och att tatuera in ett namn på sin arm på dåvarande älskling för att senare täcka den med en nyckel. Inbäddade klyschor jag ville kräkas lite på.
Han lovade att börja spela covers halvtid, därför hängde vi kvar. Men efter pausen meddelade han att han tänkte fortsätta med några egna låtar. Jag dog lite och tvingade sedan med girrlsen till stället runt hörnet. När vi reste oss och gick gav han oss dåligt samvete genom att säga typ "Kul att ni kom, vi ses snart igen". Eller, mitt stenhjärta brydde sig inte, jag var oändligt trött på "I wanna sleep when the stars are awake" men de andra blödde lite inombords så efter en timme satt vi där igen.
Jag hatar dåligt samvete.
Och nu så här i efterhand vet jag inte varför jag ödslat tid och bokstäver på det här, det finns liksom ingen poäng. Men det finns en känsla av allt det vi gjorde i helgen, att omgivningen kunde vara hur trist som helst men det spelade ingen roll, för tillsammans har VI alltid roligt. Till och med hysteriskt roligt.
Jag är matt, trött på att skratta och det var länge sedan jag pratade så här mycket under fyra dagar. Trött men nöjd, så jäkla nöjd. Tack som fan.
Höstens...
ps: hade liksom hoppats att Jocke Berg inte skulle vara bäst mest för sakens skull, men jag ger mig. Eller så beror det på att jag för tillfället har väldigt nära till för tio år sedan när de båda bodde i min cd-spelare (ja, då när man fortfarande lyssande på cd-skivor).
Världsbäst
Jag minns när jag hängde på fritidsgården på middagsrasten, spelade lite kort och spanade in killarna i åttan, då kom hon från fritids vägg i vägg, med lockar långt ner på ryggen och gav mig halvbrända pepparkakor som hon bakat.
Mm, världens bästa alltså.
Och jag är världens sämsta som inte hunnit skicka paket men jag lovar att återgälda det hela när jag kommer till Småland i oktober. Gånger två.
Grattis Flin!
...
Det tristaste trista med kameraförlusten är att jag precis fattat grejen med att filma på den. Vilket i förlängningen innebär att snutten där Robert dansar på bron till puben är borta. Det gör mig lite ledsen. Och apropå kamera, här sitter jag hemma med jobbets och ska översätta tal till skrift om en spännande simulator som används till titthålskirurgi. Kanske har jag världens konstigaste jobb...
Kunde vara värre?
Den där känslan av att "det här går bara för bra, snart händer något..." infann sig under hela resan tills jag kom hem och insåg att min kamera försvunnit någonstans på vägen.
Trist.
Men jag var grym på att köra! Bara två arga tut under hela helgen! En gång i en rondell när jag höll på att preja bilen bakom för att hinna ut i rätt fil och en annan gång i stan men då körde jag efter en ambulans och tänkte att hjälpen kommer snabbt i alla fall.
Vi är alltså hemma, hela och rena men utan kamera. Kunde vara värre...
Ahoy förresten
Talk like a Pirate Day.
Vi har anammat trenden på kontoret och studerar youtube-videos för att hitta rätt utal. Du kan också, learrrn to talk like a pirrrate
Nu kör vi
Och sen jäklar gör vi upp med Skottland... Gasen i botten liksom.
Här eller där
Min terapeutiska del i hjärnan (den är nästan obefintlig) säger att det är tanken på att tio år har gått sen sist, vad har jag gjort sen dess? Ett slags bevis på att tiden faktiskt går och att jag inte är odödlig. Och så här i backspegeln tror jag att det var på Braetop som jag blev vuxen.
Fast blir man stor på riktigt av att snubbla två kilometer över leriga åkrar för att komma till puben? Blir man mogen av att tala i svenska koder om de andra närvarande kring matbordet. Blir man vuxen av att längta till eftermiddagspausen för att få sova under en nytumlad och därmed fortfarande varm handduk i en timme?
Skottland var på många sätt en skyddad verkstad, vi fick tak och mat i utbyte mot arbete. De få timmar vi var lediga låg vi på heltäckningsmattegolv och åt rostat bröd. Mellan tuggorna pratade vi. Det är där det vuxna kommer in tror jag.
Att förstå att man kan göra så HÄR. Eller bara ligga DÄR. Det är JAG som bestämmer.
På lördag ser jag tio år passera i rekordfart, genom rynkor i gamla kollegors ansikten? Genom andras smulor på mattan och en nerlagd pub (ryktet säger att den inte längre gick runt sen svenskorna flyttade?). Kanske inte så konstigt att det känns ledsamt mitt i allt det roliga?
För en gångs skull kanske jag bjussar på en bild i bloggen.
Om jag kommer tillbaka vill säga, jag ska ju faktiskt köra bil på fel sida vägen...
...
Möjliga orsaker till att bloggen är halvdöd:
* jag har fått en höstdepression
* jag har mycket på jobbet
* jag är stressad inför Skottland
* jag har ingen lust
Välj själv eller ta alla. Själv ska jag hyra en bil nu...
Balans
Resan till Skottland på fredag innebär också en flykt tillbaka i tiden på 10 år. Det vägde jag upp i helgen med att vandra arm i arm med D på Botaniska samt sticka/virka små opraktiska saker.
...
Men jodå, jag fick svaret: "Klart vi kommer ihåg er, jag fick ju fina hängslen utav er och sedan fyllde ni min då 15-åriga son med whiskey en kväll".
Vad hände med hårt arbetande och jämt glada-minnena?
Trots son-incidenten var vi mer än välkomna och det pirrar lite i min mage, inte bara av excitement utan också lite av anxiety. Goda nyheter var dock att vår andra chef, en medelålders man från Madeira fortfarande var kvar, samt Robert - en numera medelåldersman från England/Skottland (beroende på vilka som var närvarande i rummet när man pratade om hans härkomst för ingen ville riktigt kännas vid honom som "landsman"). Han skickade förresten ett brev till sin mamma, enbart adresserat "To Mom" och nej, alla gafflar fanns inte riktigt i besticklådan där.
Men oj så skoj det ska bli att se honom. Men mest av allt så himla härligt med en helhelg tillsammans med mina favourite girrrls. En vecka kvar!
whatever
Smått ångestframkallande eftersom jag är allt annat än hipp i mina klädval. Så jag körde på svart rakt igenom som alla reklamare gör, för att både bibehålla neutralitet och verka lite lagom svåra. Jag är inget av det där, varken neutral eller svår och reklamare kan ju diskuteras? Men jag skötte mig bra, det enda som saknades var en scarfs typ.
Förresten, borde det inte vara spöstraff på att stava kvinna med Q?
Lyckans ost
I morse sa jag ödmjuka Grattis till honom och syftade såklart på turen att få vara tillsammans med mig. Kände mig verkligen som ett kap med sovgrus i ögonen och yoghurt på hakan. Lyllo han och lite lyllo mig också.
Systersaker
Vi hade allt: pengar, tid och lust. Affärerna hade inget.
Så nu ska jag visa henne Sveriges fulaste skor som flyttade hem till mig en dag när min smak befann sig på annat håll. Sen ska jag fläta hennes hår och tvinga i henne sprit - sånt där som systrar gör ni vet...
...
Kom lillasyster!
Ett brev betyder så mycket?
Jag har alltid lyckats uttrycka mig bättre i skrift än i tal. Ärligt talat så kan jag vara den sämsta förklararen, debattören eller roliga historieberättaren i muntlig form - någonsin. Jag är dålig på att snacka helt enkelt. Men det tar jag igen genom att skriva, sätta behov och känslor på papper eller trycka tangenter till fina formuleringar. På mitt förra jobb hade jag turen att få löneförhandla via mejl, det blev godkänt och jag var glad. Jag misstänker att om jag skulle köra ett lönesamtal öga mot öga hade jag fortfarande suttit där, med ett slavkontrakt resten av mitt liv. På den nivån är det.
När jag gick i mellanstadiet var jag kär i en kille i åttan som såklart inte hade en aning om att jag existerade. Och kär är kanske en överdrift, jag tror aldrig jag önskade att vi skulle bli ihop eller så. Jag var mest bara intresserad? Så jag skrev ett brev. Till honom.
Jag satt på toalettgolvet, lutad mot badkaret, bet på änden av blyertspennan och stavade stora ord. Eller, det vet jag heller inte om jag gjorde men det blev i alla fall ett brev som jag fick ångest av när jag hörde det dunsa mot postlådans botten. Tänkte att jag skulle vänta tills brevbäraren kom för att tömma och be om det tillbaka. Provade att sticka ner handen men räckte såklart inte. Jag svalde och gick hem istället.
Med lika tunga steg gick jag till skolan dagen efter fast då hade ju inget hunnit hända. Några dagar senare kände jag blickar på busshållplatsen. Väl hemma skrek min bror på mig (det var han som fick ta "smällen") att jag var dum i huvet och jag skämdes lite. Patricio som killen hette, hade haft brevet med sig och läst det högt i högstadiekorridoren. Jag skämdes några dagar till men snart blev det som vanligt någon annans tur att vara pinsam.
Idag skäms jag inte ett dugg. Jag är ganska säker på att Patricio tyckte att det var kul att få ett fint brev där någon skrev uppskattande ord om honom? Särskilt när man är femton och även om författaren bara var elva?
I vår postlåda fanns under min barndom en plastflik som man skulle sätta på kanten då man ville att brevbäraren skulle komma in för ärenden i huset.
Därpå stod det: Skriv en rad, gör någon glad - ett brev betyder så mycket.
Word!
Egentligen?
Jag ringer till Flin och frågar om hon kommer i helgen. Innan hon hinner svarar undrar jag: "Vad gör du förresten?" för jag hör sus i bakgrunden. Hon berättar att hon är ute i skogen med hojjen. Flin har nyligen köpt en fyrhjuling och sådär klockan halv ett en onsdag i september, så tävlar hon mot pensionerade grannen om vem som kan köra snabbast. Hans hoj är tydligen lite fräsigare än Flins så därför får han ha pappa på pakethållaren för att jämna ut det hela.
Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen undrar om jag prioriterar rätt här i livet?
Jobba jobba och tjäna pengar eller tävla mot grannen i att köra snabbast, på en liten skogsväg med vinden i håret?
Egentligen är väl inte valet så svårt? egentligen...
Saken i egna händer
jag överraskar mig själv och beställer hem de här efterlängtade varelserna. Och jag vet! jag dillade om hundar innan men då hade jag ju inte sett kattisarna...
Komsi-komsi.
