pumpkine

Jag tar alla fyra. Alla fyra bönderna och placerar dem i min bokhylla. Och så tar jag fram dem ibland och tittar på dem, för de är ganska så söta.
Och så slänger jag dit hon kvinnan som leder friskis-passet på tisdagar. Hon är käck.
Det blir bra.

Idag kommer Britneys nya album. Black out. Egentligen bryr jag mig inte ett jota.

Jag & D är numera så gamla/vuxna/mogna att vi prioriterar tid tillsammans. Vi har insett att jobb är jobb och att tiden går snabbt. Därför har vi instiftat onsdagar som kuldagar.
Då ska vi alltså göra nåt kul - ihop. Oftast betyder det att äta ute. Förra veckan skulle vi spela biljard med hittade inte lokalen. Ibland bio, ja ni fattar.
Men idag - då ska vi gå och klippa oss. Galet eller hur? Grejen är att jag verkligen behöver en frisör just nu. Och D, hans hår växer som gräs. Så vi bokade tid efter varandra.
Kanske vi får familjerabatt?
Kanske att vi måste klippa likadana frisyrer?
Kanske borde vi omvärdera våra åsikter kring kul?

jag skiter i vad de heter, jag äter dem allihop ändå.
Idag har jag redan fått i mig tre stycken. Och jag stoppar där för att inte verka girig och stjäla allt gult guld i företagets fruktkorg. Jag har faktiskt provanställning i två dagar till...
Och så har jag ett välfyllt  lager hemma också. Det är bara att bita ihop och stå ut tills klockan är fem.

För det är väl inte farligt att äta för många?
Kakan, fråga doktorn vad rekommenderat dagligt intag för clementiner är?

När jag blir stressad, känner mig orolig eller är allmänt virrig så får jag eksem i öronen.
Och jadå, det är precis så äckligt som det låter. Det syns dock inte, utan kliet sätter sig ganska långt inne i hörselgångarna och irriterar.
(Och ja, jag har fått diagnosen av en riktig läkare. Plus recept).
Man skulle kunna se denna åkomma som något positivt, som en varningsklocka. Att mina öron säger till när det är dags att varva ner och slappna av. Bra öron eller vad?
Problemet är att jag inte lyssnar på mina öron...
Jag ignorerar dem och tillslut hör jag dem inte alls av naturliga skäl.
De är ju fyllda med eksem...  

Och snart är jag där igen. Mitt vänstra öra bultar lite och jag känner hur ett eksem växer sig stort därinne. Gror.
Om jag tar tecknet på allvar nu så kanske jag i alla fall slipper dubbelt upp.
Hör du öra? Jag hör dig.
Och säg till eksemet att dra sig tillbaka.
Jag är lugn, avstressad och rofylld. Jag lovar.

D hälsar till bloggen. Han meddelar att  hans misstro mot mänskligheten numera är så stor att han måste spela in alla avtal som sluts.
Idag var vi och beställde vår soffa. Återigen fick vi en grönis till försäljare och jag såg att D's tålamod sjönk i takt med brudens tjafs. Vad hände med serviceminded och kunden har alltid rätt?
Hur som helst, när vi lämnar affären tar D fram mobilen. Han har alltså spelat in hela samtalet om öppet köp och kontanter tillbaka eller tillgodokvitto. Bra skit. Nästan så att jag önskar att de ska strula till det så att vi kan spela upp vårt "bevismaterial"....

Jag har inte läst Stieg Larssons millenie-triologi.
Jag fattar inte grejen med Robyn.
Jag gillar inte sån där lyxglass: häagen-dazs, ben&jerry, yadayada...
Jag tycker serien Heroes är aptrist.
Jag tycker det är hyfsat fult med knästrumpor.

Jag direkt hatar många av Astrid Lindgrens karaktärer
(Karlsson på taket, Annika och Birk Borkason för att nämna några).
Jag har stulit tvättmedel från nån granne i tvättstugan när mitt eget varit slut.
Jag ogillar starkt folk på träningen som är överambitiösa
(Gå på ett mer avancerat pass för fan!)

Det finns tre saker som ger mig svindel:
tänka på döden, tänka på rymden och på hur jag själv blev till.

Men annars är jag helt normal.

Nä, jag har inte blivit skjuten, det är två knappar på tröjan. En lila caaaardigan om nån undrar. Och nej, det är inte en gammal pepperoni längst ner till höger. Det är ett höstlöv.

Och så sista då'rå, jag har inte fått horn. Det är min svarta vante. Den andra är borta.
Hör av er om ni sett den, en nopprig svart magisk fingervante. Annars får jag väl köpa en ny på hm för 29.50 kr.
Allt för nu.

smp.se håller stilen. Nu när jag surfade in för att se vad som hänt med den nakne mannen i Lessebo hade sidan uppdaterats. Nu är det detta som är hetaste stoffet:

Det händer ofta roliga saker på spårvagnen.
Eller så är det så tråkigt att åka så att allt blir kul?
I alla fall, dagens bästa var chauffören som stannar tvärt i en korsning och tutar.
Sedan säger han i högtalarna:
"Synd att vi inte är i Oslo, där får man köra på allt inom den gula markeringen på gatan. Just nu är det en idiot i en röd S70 som står i vägen. Vinka gärna när vi kör förbi honom sen..."
Spårvagnschaffisen fick applåder av oss i vagnen och mannen i bilen fick arga blickar.
Inga vinkningar såklart - herregud - vi är ju i Sverige. Där gör man inte så.
 

Ibland kommer man ur knepiga situationer genom att skylla på ironi. Det är bra. Typ, man gör bort sig fatalt men kan skämta till det genom att säga: Haha, jag var ju ironisk.
Man kan också testa gränser, och göra små citationstecken i luften för att reka läget. Till exempel, den här tröjan var ju "ap-ball", invänta kompisens reaktion och sedan antingen köpa tröjan man var osäker på eller fortsätta dissa den.
Men det är svårt med människor som inte förstår det fina med ironi. Särskil små människor (jag syftar på barn). Under en vecka vikarierade jag i en tredje klass på Bergsjöskolan. Det var en upplevelse på många sätt. Bland annat insåg jag ganska snart att läraryrket inte var något för mig och att jag sög på pedagogik.

Här är ett exempel. Jag ska prata om post och som övning ska klassen skriva vykort. Vi låtsas att vi ska skicka dem till deras ordinarie fröken som är i Sälen och åker skidor. Jag tillverkar en fin postlåda av ett cornflakespaket och förklarar grejen med frimärken.
"Så, nu kan ni börja skriva" säger jag sedan. Snart kommer ivriga vinkande händer upp i luften.
"Fröken, fröken! Vad ska vi skriva då?"
"Tja. vad som helst. Kanske hur det är i skolan och att Åsa är snäll."
Här lägger jag såklart till ett litet skratt och betonar sista meningen med en liten knorr. Därmed trodde jag att kidsen skulle förstå att jag bara skojade. Att jag var ironisk...
Barnen skriver, ritar och snart har jag en hel hög med fina vykort.
På ALLA står det: Skolan är bra och Åsa är snäll (eller snel).
"He he. Då lägger jag dem här i brevlådan och så får riktiga fröken läsa dem när hon kommer hem. Tänk vad glad hon kommer bli... "

Nu är det ombytta roller. D har skaffat sig ett "hederligt" arbete och börjar redan klockan åtta. Det betyder att han måste stiga upp vid sju för att komma i tid. Och att jag får sova längre än honom.
Det är lycka. Att inte behöva vakna när klockan ringer för det är inte åt mig.
Att halvhöra hur någon stökar i köket och att kaffet redan är färdigt när jag ska slurpa.
Att katter redan fått mat och därmed slipper jag klös i knävecket.
Fördelarna är sjukt många och jag är sjukt nöjd.  

Doris Lessing. Det verkar vara en rar dam. Klok och stark.
Och nu har hon fått 10 miljoner också.
Jag sa till D att det var väl trist, hon som är så gammal.
Han sa: Det spelar väl ingen roll och det är verkligen sant. 10 miljoner är alltid välkommet...

Hur som helst, litteraturpris bryr inte min lilla hjärna så mycket men Doris - hennes böcker har jag hållt i ofta, men de får aldrig följa med hem. Jag väljer alltid något annat i slutänden. Orsaken är att hennes omslag är så fula. Jag köper sällan ful litteratur.
Likadant är det med vin, fula flaskor går fetbort.

Förresten, jag brukar skoja med D att om vi får barn ska de heta Doris och Elvis.
Sådär uppskattat, då han har svårt att avgöra om jag är seriös eller ej.
Jag tycker ju mest att det låter kul...

1. Brorsmåla med päron och syskon. Det räcker så.
2. Mögligt rum i en källare på Öster i Växjö. Ironiskt nog var gubben vi hyrde av stadsarkitekt. Läs första ordet i denna punkt igen...
3. Sunkigt rum i personalbostad i Skottland (jepp, det var heltäckningsmatta i badrummet). Hade där funnits videokameror hade vi med stor sannolikhet varit Bigbrother-kändisar nu. 3 svenskor (snygga som få...) 4 spanjorer, 1 finne, 1 italienare, 5 skottar och så Robert. Han kom tydligen från gränsen Skottland/England men ingen ville kännas vid honom.
4. Värsta centrala ettan mitt i Växjö city. Innebar också många konstiga nattgäster som inte pallat ta sig hem från stan.
5. Korridorsrum i Karlstad. Ett varierat gäng som jag aldrig skulle umgåtts med om jag inte var tvungen. Det visade sig att många var ap-schyssta.
6. Trängde mig in i D's etta i Halmstad. Jag läste en sommarkurs men det egentliga syftet var att ta reda på om han var den rätta.
7. Tvåa i andrahand via studentförmedlingen i Umeå. Om natten sprang där män med förskärare utanför fönstret (äsch, det hände en gång... ).
8. Två i förstahand via bostadsförmedling i Umå. Lite tryggare, lite mer radhus. Minus för snöskottning ut till brevlådan.
9. Studentlägenhet på Lindholmen Göteborg. Helt okej så länge det varade.
10. Vår älskade hyrestrea på Almedal. Förstahand och världens största vind. Minus: vårt bostadsbolag är de som diskriminerar folk med ickesvensk-klingande namn. Ibland är det bra att heta Nilsson fastän säkra källor säger att jag ser ut som en jugge.*

* Under mina basketår blev jag ofta tilltalad av balkanföräldrar som trodde att jag skulle åka i deras bil hem.

Redan torsdag. Vad hände med tisdag till exempel? Kanske är det muskelvärkens dimma som rövat bort min vecka. Så snart är det helg - who wold have guessed?

Och nu har jag hittat en superblogg som jag spenderar timmar på i väntan på xml-filer.
Där har jag hittat ord jag gillar.
Dessa är JESUSTEJP (aka silevertjep) och HETHET (man kan tydligen vara både snygg-het och het-het med betoning på sista het... ja, ni fattar).

Allt för nu. Lunchlådan kallar.

Igår red ja på hest. Den var snel. 
Ida har ja ont. Mykket ont i baken.
Men det var rolit, jetterolit! 

Enbart på denna grund antar jag att killen som ledde gårdagens träning är gay:
* Alldeles för mycket jazzhänder i passet.

Att sedan alla medelålders kvinnor suckar högt och säger "han är för rar, den där Stefan" är också ett tecken.
Jag, som har kanske Sveriges sämsta kordination, tycker att hans pass är tråkiga, mest för att jag inte hänger med i alla moves. Men visst, han och jazzhänderna är rara...

Förresten, såg dagens roligaste slogan på en liten lastbil nyss. Det var Hisingen El som stod för den: Vi följer inte strömmen, vi leder den.
Vad är det med hantverkare och fyndiga slogans egentligen? Är det ett krav för att få registrera sin rörelse? Min favorit förut var Sanbergs Rör med: Rör det rör, rör det oss.
Nu kan de känna sig fetslagna av Hisingen El, Sorry!

• Punchlunch med ärtsoppa & pannkakor
• D's framtid
• Helgens äventyr

Dagens värsta: När "folk" skickar msn-meddelanden med ledsna smileys och sen är off-line när jag ser dem. Jag blir ju orolig ju, schoo...