pumpkine

Ringde nyss företaget som tydligen tillverkar vårt billarm, det som blivit både tvättat och badat. Tur att jag & D delade på de två grejerna, annars hade jag fått höra det i all evighet.
I alla fall, egentligen är det inte så krångligt och enklast är att lirka upp bilen utan att den tjuter och köra likt en biltjuv till närmaste larm-återförsäljare.
"Jag har massor av nummer här" säger jag glatt till mannen i telefonen.
Vi skrev nämligen upp alla siffror som stod på larmboxen för att kunna identifiera vår bil.
"Ja, vilken modell är det då?"
"Hmm... hur menar du då? Jag har ju ett serienummer, räcker inte det?"
"Eh, nä, först måste jag veta vilken larmmodell du har vännen"
Tack för den. Jag tror dock inte att mannen i luren menade något särskilt med att kalla mig för vännen, men det där känns aldrig bra.

Ungefär lika illa som när damfrisören mitt emot vårt hus kallar mig "flickan".
Eller mamman som säger till sin son på minigolfbanan: "Vänta lite, tanten är snart klar..."
Va fasen ska man säga då? Inte vet jag...