Eller inte...
Jo, idag är jag på jobbet.
Kanske att jag var lite väl detaljerad i min sjukdomsbeskrivning men många var i alla fall nöjda med att det inte var kräksjuka och att jag var tillbaka! hurra...
Och så var det dags igen. Jag måste ringa min bank i Småland. Plasten på mitt visa-kort krullar sig och snart är jag rädd för att det inte ska funka. Vilket i förlängningen betyder min död. Så jag tänkte vara lite före här och beställa ett nytt i tid.
Ja, det är väl bara att ringa då? Grejen är den att jag är lite paranoid. Jag tror att banktanterna diskuterar mig, mitt privatliv och min ekonomi varje ledig stund de har. Bakgrunden ligger i att ett fd visakort tillhörande mig förväxlades i Umeå. Jag fick alltså en annan människas kort som jag dessutom hann veckohandla på innan misstaget uppdagades. Och när jag ringer banken hemma i Småland frågar damen i luren: Så Åsa, var hände detta då?
Och jag svarar långt och utdraget som ett litet barn: På krooogen. Men jag var inte full! lägger jag till för säkerhets skull. Tur att jag gjorde det.
Hur som helst, allt löste sig men det känns som om de överväger en "god man" för mig var gång jag ringer för att rådslå med dem (eller frågar i panik vad de 1300 kr som jag ser på mitt uttagskvitto betyder...)
Jag gissar på att snacket i fikarummet går så här: "Ja, den där Åsa i Brorsmåla ringde igen. Nu bor hon visst i Göteborg och jobbar med data. Och visakortet - det har hon shoppat krulligt. Ja herre min gud, vad ska det bli av henne?"
Eller inte. Kanske diskuterar de våldsbrott i skolorna, klimathot och Charlotte Perellis comeback i schlagersammanhang. Viktigare saker helt enkelt. Antagligen.