Om ironi
Ibland kommer man ur knepiga situationer genom att skylla på ironi. Det är bra. Typ, man gör bort sig fatalt men kan skämta till det genom att säga: Haha, jag var ju ironisk.
Man kan också testa gränser, och göra små citationstecken i luften för att reka läget. Till exempel, den här tröjan var ju "ap-ball", invänta kompisens reaktion och sedan antingen köpa tröjan man var osäker på eller fortsätta dissa den.
Men det är svårt med människor som inte förstår det fina med ironi. Särskil små människor (jag syftar på barn). Under en vecka vikarierade jag i en tredje klass på Bergsjöskolan. Det var en upplevelse på många sätt. Bland annat insåg jag ganska snart att läraryrket inte var något för mig och att jag sög på pedagogik.
Här är ett exempel. Jag ska prata om post och som övning ska klassen skriva vykort. Vi låtsas att vi ska skicka dem till deras ordinarie fröken som är i Sälen och åker skidor. Jag tillverkar en fin postlåda av ett cornflakespaket och förklarar grejen med frimärken.
"Så, nu kan ni börja skriva" säger jag sedan. Snart kommer ivriga vinkande händer upp i luften.
"Fröken, fröken! Vad ska vi skriva då?"
"Tja. vad som helst. Kanske hur det är i skolan och att Åsa är snäll."
Här lägger jag såklart till ett litet skratt och betonar sista meningen med en liten knorr. Därmed trodde jag att kidsen skulle förstå att jag bara skojade. Att jag var ironisk...
Barnen skriver, ritar och snart har jag en hel hög med fina vykort.
På ALLA står det: Skolan är bra och Åsa är snäll (eller snel).
"He he. Då lägger jag dem här i brevlådan och så får riktiga fröken läsa dem när hon kommer hem. Tänk vad glad hon kommer bli... "