pumpkine

Värken vill inte försvinna. Jag undrar i mitt stilla sinne om det är psykiskt, att det är jag som planterat den där för att få klaga och tycka lite synd om mig. För det har jag varit ganska bra på, på sista tiden.
Och så undrar jag om värken har trängt bort det där lilla jag haft i skallen tidigare, för helt plötsligt visar det sig att jag har noll koll. Jag hänger inte med i referenssnacket på jobbet. Jag blandade ihop Rocky och Rambo (same shit och samma skådespelare) jag kan inte min monty python och nördkillarna på kontoret rabblar scen efter scen ur huvudet. Jag skakar på mitt och säger: Jag vet inte vad ni pratar om.
De skakar på sina och tycker jag är konstig. Vart har du bott de senaste 20 åren, under en sten eller? Det verkar inte bättre. Så jag försöker med: Men jag har annat i mitt huvud, Jag kommer till exempel ihåg min första skoldag, vad jag hade på mig och exakt hur solrosen som växte utanför klassrummet såg ut. Det gör tydligen alla andra också (inte MIN skoldag då förstås, det vore ju smått otroligt?).
Nu tror jag att jag har en tumör som äter upp mitt minne. Jag har ju sett Indiana Jones och Star Wars men sorry, jag kommer inte ihåg dem. Och jag bryr mig inte heller.
Jag är trött.
Och så sitter jag här igen, har lovat ett kapitel till på måndag och inbillar mig att det inte är några problem. Jag ska bara handla kläder till bröllop, åka till Halmstad och närvara vid möhippa, titta på lite fotboll och sova två hela dygn först.

Sa jag att jag var bra på att klaga och tycka synd om mig? Det är det jag håller på med här om ni undrar...