pumpkine

Jag "glömde" att berätta om helgens värsta. Fast samtidigt var det lite spännande och fruktansvärt pinsamt. Det sista såklart för att jag är så jävla svensk och avskyr att vara till besvär.

Jag & D kollar på hus. Vi inser redan innan vi svängt upp på parkeringen till visningshuset att: "Nej, det här var inget för oss". Men springer in ändå, presenterar oss för mäklaren och rusar upp och ner för trappor. Öppnar lite garderober och knackar i någon bärande vägg, allt i förbifarten, vi var ju liksom ändå där... Sen rusar vi ut igen, säger "Nej tack - inte riktigt vad vi tänkt oss" och susar vidare.
Vi tar oss in i Partilles djupaste skogar och tittar på husen som ligger utmed snirkliga grusvägar. "Kolla där, vilken veranda" eller "Ha, nej tack!" och sen, sen anar vi ett ganska nergånget hus uppe på en backe. Ett sådant vi letar efter och D tar till vänster för att kika närmare. Jag säger: "Det här är väl en privat väg?" och D svarar: "Vi säger att vi körde fel ifall nån frågar, vi ska ju bara köra förbi..."
Men när vi smyger upp för backen som de nyfikna jävlar vi är, känns det inte rikigt rätt. "Vi vänder" säger jag och D känner lite samma, stannar till i krönet, svänger om och backar bak. Jag ba: "Meen, akta så att vi inte fastnar..."
TO LATE.
Där sitter vi. med skägget i brevlådan och rumpan bar liksom. Fast i ägarens åker och kommer ingenstans. Jag får den där panikkänslan som när jag nästan fastnar i hissar men håller käft. Så mycket vet jag, att det hjälper inte att skälla. D går några varv runt bilen, sätter sig igen och säger: "Det är illa." Och då vet jag att det verkligen är illa. Min man kan nämligen det där med att ta sig loss ur knepiga situationer. Han är ju gammal jägare. Och så ungefär samtidigt vänder vi våra hvuden och blickar mot huset. Fast vi säger ingenting utan sitter så en stund och skäms. 
Snart börjar det röra sig där borta, en kille med en stor farlig vakthund kommer ut. Jag tänker: "Shit, nu får vi spö" men de hoppar in i en bil och kör, stannar dock till framför oss, rullar ner rutan och säger: "Det var lite blött där va?"
"Mjooo, lite" svara vi i kör. Han skrattar lite, tystnar och säger sedan med en knyck bak till huset: "Han kommer snart..." Vi väntar.
Sen kommer mannen/pappan/fadern ut. Traskar i gummistövlar och säger samma som sonen förut: "Det var lite blött där va?" inväntar dock inget svar utan fortsätter: "Jag går och hämtar traktorn" och stövlar iväg igen. Jag håller på att dö här.
Jag tänker att de tänkte där inne vid köksfönstret: 
"Vad är det för idioter som kommer nu? Känner inte igen bilen, men vänta - inte ska väl idioterna vända där på åkern? Det är ju som kvicksand där, ja jävlar - nu körde puckona fast, haha. De är säkert från stan. Jaja, jag dricker upp mitt kaffe först sen får jag nog gå ut och dra upp dem med traktorn. Annars kommer de aldrig härifrån. Det här ska minsann farbror, grannen, veterinären och alla andra jag känner lite sporadiskt få höra! Mycket ska man se innan ögonen trillar av..."
 
Sen följer ju då sekvensen där snälla stövelmannen i traktorn drar upp bilen ur leråkern. Slurp sa det. Sen tackar vi ödmjukast och jag ger honom 100 spänn som han inte vill ta emot men jag envisas. Sen säger han: "Ni kan ju backa in på min vändplats däruppe..."
Tack säger vi, vänder på vändplatsen och kör snabbt därifrån. D skrattar och jag är helt utmattad. Näst in till död. "Det är väl inget att skämmas för" säger D. Och nej, jag vet.
Jag vet också att den där snälla mannen är min pappa om samma sak hade hänt hemma i Småland. Grejen är nog mest att stövelmannen inte vet det?

Hur som helst. Det här var inte värsta gången. Det var den utanför Umeå när vi kör fast i tjälen flera mil från närmaste bebyggelse med noll mobiltäckning.
Men det är, som man säger, en annan historia.