pumpkine

Jag skickade ett mejl till min gamla boss i Skottland för att fråga om han kom ihåg oss och om det var okej att vi tittade förbi när vi ändå var i landet... Det var ju trots allt tio år sedan och vår arbetsplats bytte anställda likt D byter strumpor.
Men jodå, jag fick svaret: "Klart vi kommer ihåg er, jag fick ju fina hängslen utav er och sedan fyllde ni min då 15-åriga son med whiskey en kväll".
Vad hände med hårt arbetande och jämt glada-minnena?
Trots son-incidenten var vi mer än välkomna och det pirrar lite i min mage, inte bara av excitement utan också lite av anxiety. Goda nyheter var dock att vår andra chef, en medelålders man från Madeira fortfarande var kvar, samt Robert - en numera medelåldersman från England/Skottland (beroende på vilka som var närvarande i rummet när man pratade om hans härkomst för ingen ville riktigt kännas vid honom som "landsman"). Han skickade förresten ett brev till sin mamma, enbart adresserat "To Mom" och nej, alla gafflar fanns inte riktigt i besticklådan där.
Men oj så skoj det ska bli att se honom. Men mest av allt så himla härligt med en helhelg tillsammans med mina favourite girrrls. En vecka kvar!