Ond?
Igår var jag på möte med stort bilföretag. Samma företag som min sambo arbetar på (i alla fall någon vecka till). Hur som helst, jag har varit därförut och då sagt till D att vi ska vinka till varandra. Då förklarar han med tröttsamma andetag att jag inte förstår hur stort det är, hur många byggnader där finns och att tusentals och åter tusentals människor myllrar förbi. Chansen att vi ses skulle därför vara minimal.
Men igår minsann, då hamnar jag i ett konferensrum alldeles vid hans skrivbord. När han kommer tillbaka från sin lunch sitter jag där bakom en gardin. Surprise liksom! Nu vet ju inte de andra i mötet att min blivande make står en meter ifrån dem och vinkar glatt på andra sidan glaset. Kan ju erkänna att det var aningen svårt att koncentrera sig på logiska funktioner och andra spännande saker som dikskuterades. Jag flackade med blicken, hade antagligen ett fånigt leende på läpparna och talade lite osammanhängande om pedagogik när det kändes lägligt. Inte mitt mest lyckade möte alltså.
Annars då? Jo, en alkis kaskadkräktes på spårvagnen hem. Först spreds en avslagen öldoft från sätet längst bak, små ulkningar knystades och sedan vände sig en mage som säkert enbart fått flytande föda de senaste årtionden. Typ tre rejäla uppkastningar splashade golvet och folk (inklusive jag själv) bytte snabbt vagn vid nästa hållplats, Kan ju säga att jag inte var direkt sugen på falukorven i kylen sen. Ärligt talat kommer jag nog inte kunna äta alls på ett tag. Det var bland det vidrigaste jag hört/sett/känt på väldigt länge.
Och så tänker jag på om jag är en ond människa eftersom det inte fanns ett uns av sympati i min kropp för denna av samhället utslagna individ?